Blogg

Maria Ennefors gästblogg: Någonting har hänt i Sundbyberg.

Jag har bott i Sundbyberg i över 20 år och haft många kontakter med kommunen eftersom min son har en grav cp-skada. Det har varit avlösarservice, bostadsanpassning, resurs i förskolan, kortis, skola, daglig verksamhet och en massa annat. Det har inte alltid var lätt att vara i beroendeställning till beslutsfattare. Man måste vända ut och in på hela familjens liv för att få det stöd som behövs.

Även om det har varit jobbigt med utredningarna och att behöva lämna ut mycket privat så har jag ändå alltid känt att handläggningen är rättssäker och att ”Lagen om Stöd och Service till vissa funktionshindrade” (LSS) gäller. Min son och andra i hans situation får det stöd de behöver. Kommunen finns där som en trygghet för oss. Men nu är det inte så längre.

Det har nämligen hänt något i Sundbybergs kommun de sista åren. Kommunen har förvandlats till en motståndare som jag inte litar på och som jag inte är säker på vill oss gott. Förutom att jag är mamma så är jag också sedan många år engagerad i RBU (Rörelsehindrade Barn och Ungdomar) och jag har fått signaler från ganska många familjer i kommunen som säger samma sak. Varje gång man ska ansöka om en insats eller få ett beslut förlängt finns en oro och rädsla för vad som kommer att hända.

Bara det senaste året så har flera familjer där barnet haft personlig assistans från kommunen fått hela assistansen indragen utan någon annan motivering än att man inte uppfyller kraven. Det är ganska konstigt när det gäller personer som haft assistans i många år. I ett fall, en tjej som haft assistans sedan hon var 11 år och nu är 16, fick hela sin assistans indragen med en månads varsel. Mamman fick först ett förhandsbesked via brev där dottern beviljades fler timmar än tidigare. En vecka senare kom ett mejl mitt i natten från handläggaren som skrev att beslutet var ändrat till helt indragen assistans. Ännu märkligare är att den här tjejen för två år sedan fick sin sak prövad i domstol då kommunen ville minska hennes assistans med 10 timmar per vecka. Förvaltningsrätten dömde till flickans fördel och hon fick behålla sin ursprungliga assistans. Ändå anser alltså kommunen att de kan dra in alla timmar med en månads varsel utan någon förklaring.

Tjejen har börjat på gymnasiet men i stället för att kunna hänga hemma efter skolan, umgås med kompisar eller gå på fritidsaktiviteter så måste hon nu vara på fritids och mamma eller pappa måste ta emot henne hemma kl 17 varje dag. Familjen har fått vrida tillbaka tiden och återgå till småbarnsliv. Flickan har fått 20 timmar avlösning per månad i ersättning för 45 timmars assistans per vecka. Hennes funktionsnedsättning är livslång och behoven lika stora eller större än tidigare. Men ändå fattar kommunen det här beslutet. Nu väntar överklagan och rättsprocess och osäkerhet under lång tid framöver. Varför?

Handläggaren som hade hand om det här fallet slutade någon vecka efter beslutet. Det är samma sak som gäller med väldigt många handläggare i Sundbyberg. Min son har haft ett ärende på gång i kommunen i snart två år och det har varit en rad handläggare under den tiden. Det verkar inte finnas förutsättningar att göra ett bra jobb så folk slutar. Det vet man såklart om från ledningens sida, men inget verkar hända.

Jag är djupt oroad över utvecklingen. Det känns inte rättssäkert. Kommunen håller just nu på att ta fram riktlinjer för handläggning av ärenden enligt LSS och Socialtjänstlagen. Det är i sig bra, men när jag och andra från handikapprörelsen fick läsa riktlinjerna blev vi förskräckta. Så som texten är formulerad kommer det blir mycket svårare att få rätt till olika insatser. Det känns som ett sätt att kringgå lagstiftarens intentioner. Ett exempel är att det finns inskrivet en gräns på 10 timmars grundläggande behov för att beviljas personlig assistans. Eller, som det är formulerat, om de grundläggande behoven understiger 10 timmar ska handläggaren titta mycket noga på om personen kan få assitans. Detta är direkt i strid med LSS-lagen där det tydligt står att det inte finns någon undre gräns för grundläggande behov vid kommunal assistans. Jag är ganska säker på att det var den här skrivningen som gjorde att tjejen jag skriver om ovan fick ett så abrupt avslag.

Jag har själv JO-anmält Sundbybergs kommun för den bristfälliga handläggningen av min sons ansökan om bostad. JO kritiserade kommunen på flera punkter, bland annat orimligt lång handläggningstid och brister i plikten att informera och kommunicera. Jag har inte hört något alls från kommunen sedan JO:s utlåtande kom. Tystnad är en av härskarteknikerna. För övrigt är det så att min son fick ett gynnande beslut men i samma stund fick jag muntligt besked om att beslutet inte kommer att verkställas. Och det har det inte heller gjort fast det gått 8 månader.

Jag önskar att jag inte hade behövt skriva den här texten. Jag önskar att jag kände tillit till kommunen. Tyvärr gör jag inte det. Jag vädjar till de som sitter med makten över människors liv i sina händer att både följa lagen och sin etiska kompass. Att vara frisk och stark och utan behov av hjälp från samhället är ingen personlig egenskap. Vi kan alla hamna i en sådan situation. Jag vill inte ha ett samhälle där vi inte kan eller vill hjälpa varandra att leva fullvärdiga liv.

Maria Ennefors
15 november 2017

Kommentarer är avstängda.