Du vet när du har något viktigt att säga, men du är så upprörd så orden liksom stockar sig? Så känner jag just nu! Meningen var att denna blogg skulle bli lite lagom trevlig och handla om mitt besök till Bryssel och EU-parlamentet häromveckan.

Jag och andra från Vänsterpartiets Funkisnätverk var ditbjudna av Malin Björk, Vänsterpartiets EU-parlamentariker, för att prata personlig assistans på konferensen ”Human Rights: a reality for all persons with disabilities?” där funkisaktivister från flera europeiska länder deltog.

Jag har tidigare känt en stolthet över hur långt vi ändå kommit i Sverige när det gäller jämlika villkor för personer med normbrytande funktionalitet. LSS-lagstiftningen (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) och kanske alldeles särskilt personlig assistans har länge varit något som andra länders funkisaktivister sett upp till och velat eftersträva. Ännu idag, används EU-pengar av olika länder för att bygga upp och bygga ut stora institutioner för personer med normbrytande funktionalitet – något Sverige lämnade på 1970-talet.

Men samtidigt som vi i Sverige har kommit längre än många andra länder när det gäller mänskliga rättigheter för personer med normbrytande funktionalitet, så har vi backat på flera sätt, de senaste åren. Neddragningarna inom den personliga assistansen är ett tydligt tecken på att rättigheter som vi en gång erövrat, måste vi kämpa för igen!

Och så kom då Uppdrag granskning med sitt reportage om läget på landets LSS-boenden. 1.800 anmälningar, som inkommit till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) på knappt 2 år, har granskats. Jag kan bara konstatera att vi är långt ifrån jämlika villkor och mänskliga rättigheter.

Vad jag anser behöver hända, efter dessa horribla avslöjanden, är inrättandet av en sanningskommission, för att verkligen gå till botten med vart och ett av de anmälda fallen.

Det är MÅNGA som har ett ansvar för att vi ska gå FRAMÅT och inte BAKÅT när det gäller jämlika villkor och mänskliga rättigheter för personer med normbrytande funktionalitet.

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har nu gått ut och sagt att personalens utbildning måste bli bättre. Det äger säkert sin riktighet, men jag vill hävda att utbildningen behöver bli bättre på även chefsnivå. För 15 år sen tog jag examen från universitetet. Jag hade då läst 3 år för att kunna arbeta som verksamhetsansvarig och/eller handläggare inom äldre- och funktionshinderomsorgen. Under dessa 3 år läste vi ”handikappkunskap”, som det hette då, i FEM VECKOR! Jag tror tyvärr inte mycket har hänt sen dess.

Politiken bär också ett massivt ansvar. Att som i flera svenska kommuner då lägga ut stora delar, ibland all, LSS-verksamhet på privata alternativ där vinstdrivande företag prioriterar vinst framför allt, är helt fel väg att gå!

I Sundbyberg har det styre som fanns före valet, med Moderaterna i spetsen, lagt förslag om att LOV-utsätta verksamheter inom LSS och socialtjänsten (LOV = Lagen om valfrihetssystem). Lyckligtvis har vi hittills lyckats förhindra det. Det är min stora förhoppning att det nya styret stoppar detta förslag i papperskorgen. Det ska i alla fall jag och Vänsterpartiet jobba för, oavsett vi är i majoritet eller opposition!

Vad vi istället behöver göra är att säkerställa chefers och personals utbildning och andra förutsättningar för att kunna göra ett bra arbete. Samtidigt måste vi se till att de personer som nyttjar LSS och socialtjänsten och deras anhöriga har ett verkligt inflytande i det stöd som ges.

På nationell nivå behöver den nu pågående LSS-utredningen göra ett totalt omtag, bli parlamentarisk och ha helt andra direktiv.

Bara så kan vi faktiskt komma framåt i arbetet för allas lika värde.

Veronica Kallander
2 november 2018

Uppdaterades: 02 nov 2018