Under december månad publicerar vi en julkalender. Det är bloggtexter om aktuella ämnen som är viktiga för oss som parti och våra medlemmar. Så här på fjärde dagen har vi en gästblogg, skriven av Ariana Aires om valet i Uruguay.

Den 27:e oktober var det val i Uruguay. Min släkt finns utspridd i Europa och Uruguay och i AirInternational, släktens Whats-App-chat, diskuteras allt från familjehändelser, poesi, historia och politik. Den senaste tiden har valrörelsen varit ett av de viktigaste ämnena. När jag vaknar på morgonen dagen efter valet ser jag flera glada inlägg från släkt och vänner som under natten har firat att Frente Amplio, en koalition av vänsterpartier, ser ut att vinna valet. På väg till jobbet tänker jag på det jobbiga politiska läget hemma i Sverige men känner att det trots allt finns hopp ute i världen, att det finns inspiration tex. i Uruguay.

Under arbetsdagen plingar det till i AirInternational, min kusin Valentina skriver att Frente Amplio inte vann första omgången. Rösträkningen är klar och det visar sig att de fick 40% av rösterna. Om inget parti får mer än 50% så avgörs inte valet där utan man går vidare till en andra valomgång mellan de två presidentkandidaterna med flest röster.

Under arbetsdagen plingar det till i AirInternational, min kusin Valentina skriver att Frente Amplio inte vann första omgången. Rösträkningen är klar och det visar sig att de fick 40% av rösterna. Om inget parti får mer än 50% så avgörs inte valet där utan man går vidare till en andra valomgång mellan de två presidentkandidaterna med flest röster.

Det betyder att Frente Amplios kandidat, Martinez, ställs nu mot Lacalle, kandidat för los Blancos (de vita), som kom tvåa med 29%. Los Blancos är ett konservativt parti som har varit det största oppositionspartiet de senaste 15 åren under Frente Amplios regeringstid. 

Los Colorados (de röda), som är ett liberalt parti, hamnar trea med 12%. Innan Frente Amplio kom till makten 2004 har Uruguay regerats av antingen Blancos eller Colorados, med en stor dominans av Colorados under 1900-talet. Det var under en Colorado-regering som den först folkvalda presidenten Juan María Bordaberry upplöste Uruguays generalförsamling och lämnade över makten till militären 1973. Han regerade som diktator fram till 1976. Diktaturen tog slut 1985 och 2010 dömdes Bordaberry till 30 års fängelse.

Till mångas förvåning uppkom under valet ett nytt parti, Cabildo Abierto, med kandidaten Guido Manini, som får 10% av rösterna. Att Manini är en före detta militär med en auktoritär retorik om “lag och ordning” och som är emot de progressiva förändringar som Frente Amplio genomfört, oroar många. När jag frågar min morbror vilka de är säger han rakt ut: “nazis”.

När det står klart att valet går till en andra omgång annonserar de andra partierna snabbt ett samarbete. Colorados, Cabildo Abierto och andra mindre partier kommer att stötta Lacalle, los Blancos kandidat. När jag pratar med min gamla klasskamrat Macarena om hur de där första veckorna efter den första valomgången var berättar hon:

“Vi var helt fyllda av djup sorg, vi grät, vi pratade och försökte förstå. Vi oroade oss och fortsatte gråta. Efter en vecka började vi återfå styrkan och olika grupper till stöd för Martinez bildades. Människor delade sina berättelser, argumenterade, diskuterade, inte bara Frente Amplio-politiker, utan även andra som är rädda för vad alternativet innebär.”

En ny valrörelse drar igång. I AirInternational övergår diskussionerna att handla, förutom valrörelsen, om kampen i Chile och sedan kuppen i Bolivia. Vi delar artiklar, analyser och förfäras åt fascismens frammarsch i America. Min kusin Emiliano säger att det är hemskt hur det inte ens går att tänka tanken på att röra de rika makthavarna. Min kusin Valentina fortsätter: “Här tror alla att högern vinner, men om högern inte vinner, kommer det också att bli konflikter? Jag är säker på att det blir jämnt men att el Frente vinner.” Vi försöker ge varandra styrka och uppmuntran också. “Åtminstone den nya argentinska presidenten var en av de första att fördöma det här med Bolivia”, skriver min ena morbror.

En ny valrörelse drar igång. I AirInternational övergår diskussionerna att handla, förutom valrörelsen, om kampen i Chile och sedan kuppen i Bolivia. Vi delar artiklar, analyser och förfäras åt fascismens frammarsch i America. Min kusin Emiliano säger att det är hemskt hur det inte ens går att tänka tanken på att röra de rika makthavarna. Min kusin Valentina fortsätter: “Här tror alla att högern vinner, men om högern inte vinner, kommer det också att bli konflikter? Jag är säker på att det blir jämnt men att el Frente vinner.” Vi försöker ge varandra styrka och uppmuntran också. “Åtminstone den nya argentinska presidenten var en av de första att fördöma det här med Bolivia”, skriver min ena morbror.

När jag frågar min vän Macarena, som arbetar på ett gymnasium, hur diskussionerna går på jobbet, säger hon att det är många som röstar vänster där men att hon är glad att det demokratiska klimatet tillåter en bra och respektfull diskussion.

På dagen för andra valomgången börjar AirInternational att fyllas av glada tillrop om att det ändå finns hopp för el Frente Amplio. Natten till valet har det varit oroligheter, min kusin Valentina berättar om gäng som påstås tillhöra el Frente Amplio har gått runt och vandaliserat bussar och bilar. “Självklart förstår jag att de egentligen tillhör högerextrema grupper som vill bråka och skapa oroligheter”, fortsätter hon. In i det sista är alla ändå hoppfulla om att el Frente Amplio vinner och att los Blancos kommer att förlora på att alliera sig med högerextrema Cabildo Abierto.

Det är midnatt i Sverige när vallokalerna stängs i Uruguay. Jag ligger och sover men AirInternational vibrerar av aktivitet. Det är historiskt jämnt mellan de två kandidaterna, båda får 49% sägs det först, vissa nyhetskanaler annonserar Lacalle som vinnare. Då det handlar om en skillnad på ca 30 tusen röster beslutar valmyndigheten att inte tillkännage en vinnare direkt. Det får bli först på fredag, fyra dagar senare, när rösterna har räknats igen. Men redan på torsdagen kommer nyheten, Frente Amplios partiordförande, Javier Miranda går ut i ett pressmeddelande och gratulerar Lacalle som vinnare i presidentvalet. Rösträkningen visar samma resultat som på valdagen. 15 år av vänsterstyre går nu mot sitt slut.

Samtidigt är det helt fantastiskt hur el Frente Amplio har lyckats göra en jättemobilisering under de fyra veckorna sedan den första valomgången. Min vän Macarena säger att trots nederlaget är hon glad med den mobilisering som de lyckats genomföra, det gör att det inte känns lika mörkt idag, att det finns hopp och glädje också. 

“Jag känner mig stolt över vår starka demokrati, framför ett så jämnt resultat, ingen tvivlar på valprocessens giltighet, alla går till jobbet som vanligt, med mycket att debattera, men fredligt. Å andra sidan kan jag inte sluta tänka på undantaget, det var några militanter från Cabildo Abierto som agerade våldsamt, på ett liknande sätt som under diktaturen. Det är givet att de inte respekterar demokratin om de röstade på Manini, vi borde inte bli förvånade, men det gör en väldigt rädd.”

Vi fortsätter att diskutera vad som kommer att hända nu, hon säger att även om det har gått 15 år är det samma politiker som satt vid makten under de tidigare högerregeringarna och de kommer att göra allt för att vinna igen. “Vi känner dem. De kommer att ta mer från arbetarna och mindre från företagen. De med få resurser kommer att förlora det lilla de har idag, det är det som gör mig mest ledsen. Jag ser framför mig 5 år av kamp, jag tror inte att det här högersamarbetet kommer att fungera, men för allas bästa hoppas jag att de inte gör för mycket dåligt”, avslutar hon.

 

Uppdaterades: 03 dec 2019