Julkalender: Vill ni verkligen ha oss med?
Under december månad publicerar vi en julkalender. Det är bloggtexter om aktuella ämnen som är viktiga för oss som parti och våra medlemmar. Denna kalenderns elfte dag skriver partistyrelseledamoten och kommunfullmäktigeledamoten Veronica Kallander om vikten av ett funktionsrättsperspektiv och att Vänsterpartiet behöver bli bättre på det i praktiken.
Till denna blogg hade jag tänkt skriva om nåt helt annat. Men verkligheten, både personligt och politiskt, kom i vägen.
Jag har sen jag var 10 år gammal aktivt jobbat för att jag och alla andra som bryter mot normen om den fungerande kroppen ska ha vår självklara, jämlika, plats i samhället! Min nästa födelsedagstårta kommer att ha 48 ljus! Jag har i över 10 år varit partipolitiskt aktiv och sen 2012 sitter jag i Vänsterpartiets partistyrelse.
Jag hade verkligen önskat att mitt facit, såhär långt, hade sett bättre ut!
Hela mitt syfte med att vara politiskt aktiv är och har alltid varit att vi ska sluta prata om ”funktionshinderfrågor”, som något apart, någon annanstans. Jag hävdar med bestämdhet att vi, på samma sätt som vi har socialismen och feminismen som ett raster över alla politiska frågor, också måste ha funktionsrättsperspektivet med i allt.
Självklart kan det sägas att jag pratar i egen sak. Det kanske uppfattas så, vad vet jag? Men för mig vore det tjänstefel att INTE använda den plattform jag ändå har, att förändra partiets synsätt och politik!
Nu vill jag ju inte förmätet hävda att JAG är den enda i partiet som driver på i en bättre riktning när det kommer till funktionsrättsperspektiv. Samtidigt känner jag, särskilt med det som hamnar på partistyrelsens bord, att hade jag inte drivit på så hade det glömts bort.
Vänsterpartiets funkisnätverk har fått igenom en del motioner genom åren. Men de ska implementeras också och där går det trögare.
Samtidigt som jag gjort funktionsrättsperspektivet till ”min” politiska fråga, så är den ju också högst privat.
Jag har allt oftare känt att, visst bereds jag väg in och visst lyssnas jag på i styrelserummen, men utanför, i de sociala sammanhangen, där är jag inte med. I de där informella mötena där mycket ändå diskuteras (inbillar jag mig, jag vet ju inte).
Jag vet inte om det är jag som är överkänslig, men för att parafrasera fantastiska Mia Skäringer:
Kan de vara så att andra är underkänsliga?!