Blogg

Julkalender: Våra grannar i öst gör annorlunda

Under december månad publicerar vi en julkalender. Det är bloggtexter om aktuella ämnen som är viktiga för oss som parti och våra medlemmar. Bakom lucka 18 skriver Sara Backman om vårt östra grannland och dess regering.

I ett av våra nordiska grannländer sitter Vänsterpartiets motsvarighet i regeringen och har ministerposter. 

Låter det som hittepå? Som en parallell verklighet eller som att jag har ramlat och slagit huvudet? 

Nej, det är faktiskt alldeles sant. 

I vårt östra grannland Finland sitter Vänsterpartiets motsvarighet, Vänsterförbundet, i landets regering och har ministerposter, två till antalet. Partiledare och tillika undervisningsminister är en blott 32 år ung och karismatisk finlandssvensk kvinna vid namn Li Andersson. Hon är känd för att vara en stark debattör, inte minst har hon alltid svar på tal mot högerpopulistiska Sannfinländarna, Finlands motsvarighet till Sverigedemokraterna. Partikamraten Aino-Kaisa Pekonen är social- och hälsovårdsminister. 

Jag måste nämna att det här inte är en exceptionell händelse, det är inte en historisk avvikelse eller något särskilt uppseendeväckande. Det är till och med så att Vänsterförbundet suttit i flera regeringar under min livstid. Det är något jag själv upplevt, eftersom jag är född och uppvuxen i Finland.

En naturlig följdfråga till vad jag just berättat är hur det är möjligt att Vänsterförbundet i Finland kan vara en del av ett regeringsunderlag när svenska riksdagspartier, inklusive Socialdemokraterna, förefaller ha som sin främsta uppgift att hålla Vänsterpartiet i Sverige från makten. I Sverige skyr de borgerliga partierna Vänsterpartiet som pesten och beteckningen ytterlighetsparti klistras på Vänsterpartiet i den politiska debatten. I Finland är det annorlunda. Där kan såväl mittenpartier som mer borgerligt präglade partier sätta sig i en regering med Vänsterpartiets finska motsvarighet. Under 2011 till 2014 satt Vänsterförbundet till och med i en starkt borgerligt präglad regering ledd av Samlingspartiet, Finlands motsvarighet till Moderaterna.

Förklaringen till detta så märkliga tillstånd är relativt okomplicerat. I Sverige har blockpolitiken förlamat politiken, i Finland är den inte lika stark. Självklart har de politiska partierna i Finland också sina “favoriter” att samarbeta med men positionerna är inte lika låsta som i Sverige. Faktum är att många i Finland har svårt att förstå politiken i Sverige just på grund av den starka blockpolitiken. Det var få i Finland som förstod sig på den utdragna regeringsbildningen i Sverige efter det senaste valet 2018. När Stefan Löfven sedermera lyckades bilda regering med stöd av två borgerliga partier framställdes det av proffstyckare som att han lyckats bryta blockpolitiken och ett nytt politiskt landskap tagit form. Så är det kanske, men blockpolitiken finns ändå i människors medvetande. Det orsakar stor uppmärksamhet när ett parti vill samarbeta i någon fråga över blockgränserna och journalister är inte sena att ställa frågor i stil med: “Hur känns det att göra upp i denna fråga med parti X och parti Y?” Så reproduceras låsningar i parlamentet. 

I Finland går det helt enkelt till så att det parti som blir störst i de allmänna valen försöker bilda regering genom att bilda majoritet i kammaren. Efter riksdagsvalet i april i år blev Socialdemokraterna störst med 40 mandat, tätt följt av högerpopulistiska sannfinländarna med 39 mandat. Samlingspartiet, Finlands motsvarighet till Moderaterna, blev tredje största parti med 31 mandat och därefter följde Centerpartiet (31 mandat), De gröna (20), Vänsterförbundet (16), Svenska folkpartiet (9), Kristdemokraterna (5) och övriga (2). Efter regeringsförhandlingar stod det klart att Socialdemokraterna, Centerpartiet, De Gröna, Vänsterförbundet och Svenska folkpartiet skulle ingå i en majoritetsregering. 

Ännu en sak som skiljer Finland från Sverige är att misslyckade reformer kan dras tillbaka. Nyligen blev det klart att den omstridda aktiveringsmodellen, som infördes så sent som i början på 2018 kommer att dras tillbaka. Att skrota aktiveringsmodellen var en icke-förhandlingsbar fråga för Vänsterförbundet under regeringsförhandlingarna och partiet fick alltså igenom sitt krav. Det om något är ett bevis på att Vänsterförbundet nödvändigtvis inte behöver vattna ur sin politik bara för att de sitter i maktställning. 

Aktiveringsmodellen var en sysselsättningspolitisk reform som innebar försämrade villkor och ökad kontroll av arbetslösa. Efter att aktiveringsmodellen debatterades i riksdagen alldeles nyligen röstade till och med Samlingspartiet för att skrota modellen. Viktigt att nämna i sammanhanget är att det var den förra regeringen, där Samlingspartiet ingick, som infört reformen och dessutom försvarat den mot ett medborgarinitiativ som samlat 140 000 underskrifter. Ungefär ett år senare röstade Samlingspartiet alltså för att dra tillbaka reformen, en seger för Vänsterförbundet men också för politiken i stort att misslyckade eller impopulära reformer kan dras tillbaka när de väl har genomförts, något som ibland känns otänkbart i Sverige. I stället blir det nya – ett Sverige utan fastighetsskatt, arvsskatt, värnskatt, med otaliga jobbskatteavdrag med mera – ett nytt normaltillstånd och inget större politiskt parti, inte ens Socialdemokraterna som åtminstone säger sig verka för långsiktig utjämning och värna om välfärden, kan tänka sig att gå till val på att dra tillbaka och återinföra saker, till exempel de tidigare nämnda skattereformerna. 

Generellt är det så att Sverige i många avseenden ses som ett skräckexempel i Finland. Det gäller särskilt välfärden. Det finns många exempel men låt mig fokusera på en sak: skolan. I Finland kan man till exempel inte förstå hur Sverige kan tillåta skolor som drivs i vinstsyfte. I Finland är man stolt över sitt skolsystem med hög grad av likvärdighet, vilket återkommande placerar sig i topp i internationella mätningar. När jag växte upp i Helsingfors fanns det inte en tanke på att jag skulle gå i någon annan skola än den som låg i mitt närområde. Generellt sett är det så att föräldrar kan lita på att den skola som ligger närmast bostaden också är mer eller mindre lika bra som de som ligger i andra bostadsområden, vilket knappast är fallet i Sverige. 

I Sverige finns en tendens att se ned på sina grannländer. Svenskar i gemen uppfattas som milt ointresserade av sin omedelbara omgivning och blickar i stället gärna västerut, mot USA. Det kan nog många skriva under. Finland ses ofta som mer konservativt, bakåtsträvande och mindre progressivt än Sverige. Ändå har vi en skola i världsklass, en vård som faktiskt fungerar och en politisk kultur där man får ge och ta. 

För några dagar sedan hände så något att lägga märke till. Efter en kort regeringskris avgick statsminister Antti Rinne från Socialdemokraterna. Han efterträddes av Sanna Marin från samma parti. Hon är en 34-årig kvinna, den yngsta statsministern i världen. I och med det leds samtliga fem regeringspartier av kvinnor, varav fyra är under 35 år.

Dela den här sidan:

Kopiera länk