Feminism för de 99 procenten
Den 8 mars lägger vi armarna i kors och ropar: ”Makt hos de vars betalda och obetalda arbete får jorden att snurra!”.
Imorgon ska vi fira internationella kvinnodagen och uppmärksamma kvinnorörelsens historiska kamp med rötter i arbetarklasskvinnors kamp för rättvisa, arbetsrätt och socialism.
Det var immigranters och judiska kvinnors historiska kamper i USA för arbetsrätt och social rättvisa, som ledde till att amerikanska socialister organiserade den första nationella kvinnodagen. Detta inspirerade tyska socialisterna Luise Zietz och Clara Zetkin som efterlyste en helgdag för arbetarkvinnor över hela välden.
Sedan 1970-talet har nyliberalism (finanskapitalet) styrt världen. I kvinnofrågan har nyliberalismen torgfört sin egen liberala variant av feminism: bolagsfeminism.
Liberalfeminism är en feminism för överklassens kvinnor i de rika länderna. Den syftar till att överklasskvinnorna ska klättra uppåt i hierarkin i näringslivets erövrade styrelserum. Liberalfeminism står för en individcentrerade karriärism. I feminismens namn har bolagsfeminister krossat fackföreningar, försämrat kvinnors livssituation och orsakat kvinnors utsatthet för könsvåld på arbetsplats och i familjen.
Bolagsfeminister har med betoning på ”individens ansvar” och ”valfrihet” sålt ut en stor del av den sociala välfärden och återbördat den sociala reproduktionen (ta hand om hemmet och familjen) till i synnerhet kvinnorna. Kvinnor med ansvar för den sociala reproduktionen fastnar därför ofta i låglönearbete, vilket leder till en svagare position i familjen och i samhället.
Liberala feminister utropar ett abstrakt systerskap på global nivå men samtidigt röstar de för statliga subventioner i form av Rot- och Rut-avdrag, så att rasifierade kvinnor ska komma och ta hand om sina vita systrar hus mot låg lön. I rika länder ersätts idag trygga jobb med otrygga, där främst rasifierade och migrant kvinnor jobbar. Migrantkvinnors arbete inom hushållsarbete, barnomsorg och äldreomsorg gör det möjligt för de privilegierade kvinnorna att ägna sin kraft åt yrkeskarriären.
Kvinnor med otrygga och underbetalda arbeten måste slita för att kunna betala hyran, men de hinner/orkar inte ta hand om sina egna barn som riskerar hamnar i utsatthet. Detta leder till att kvinnor och rasifierade degraderas till en underordnad social position och blir utsatta för både klass- och könsförtryck.
Den liberala feminismen är ett avgörande hinder för ett globalt systerskap. Bolagsfeminister har kidnappat feministiska krav och anpassat dem till sin ”klass” och kapitalets behov.
Som Nancy Fraser skriver: Vi behöver en feminism för de 99 procenten med klassperspektiv och en ny definition av ”feministiska frågor”. Idag består arbetarklassens kvinnor av de som har ett lönearbete på hel- eller deltid inom jordbruk, privata hushåll och tjänstesektorn. Men även arbetslösa, migranter, rasifierade, HBQT-personer, människor med funktionsnedsättning och de personer som jobbar gratis med social reproduktion.
Klassolidariteten främjas bäst av att vi erkänner våra skillnader i maktpositionen i strukturen och ”övervinner splittringen mellan oss som kapitalismen göder utifrån distinktioner som kultur, etnicitet, funktionsförmåga och kön”.
Feminism för de 99 % består av gräsrotsrörelsers som antirasister, miljöaktivister, fackföreningars kamp för ett mänskligt samhälle där människors trygghet och sociala relationer prioriteras framför vinstskapande. Det är kamp för social rättvisa och miljörättvisa, kvinnans frigörelse, tillgång till bostad, sjukvård och skola, att arbetet ska vara frigörande och självförverkligande. Feminism för de 99 % innebär också protester mot olika former av övergrepp, mot inskränkningar i arbetsrätten, rasism, krig och kolonialism. Även män har anslutit sig till rörelsens protest mot försämringar i arbetsrätten och nedskärningar i den allmänna välfärden.
Roya Asadzadeh
Vänsterpartiet Sundbyberg