1991, som nybakad student, var det dags för mig att fundera över min framtid med jobb och/eller studier. Skoltrött som jag var, var fortsatta studier inte ett alternativ.

1991, som nybakad student, var det dags för mig att fundera över min framtid med jobb och/eller studier. Skoltrött som jag var, var fortsatta studier inte ett alternativ.

Vid den här tiden fanns det en tanke och en ambition att personer som jag, med funktionsnedsättning, skulle ut på arbetsmarknaden. Speciellt fokus var på unga personer. Tanken och ambitionen följdes upp av personella och ekonomiska resurser. AMS – Arbetsmarknadsstyrelsen (som då fanns), hade resurser att samtala med mig inför studenten. De frågade vad jag ville jobba med, de hjälpte tillsammans med Arbetsförmedlingen till att ordna så jag tog studenten på fredagen och på måndagen efter började jag jobba i växeln på Skatteförvaltningen. Jag fick då jobb med lönebidrag.

Mycket kan sägas om dessa arbetsmarknadsåtgärder, men en sak är glasklar: tanken att genom ekonomiskt OCH personligt engagemang från Arbetsförmedlingen, få arbetsgivare att våga anställa en person med funktionsvariation och därigenom synliggöra olikheter på arbetsmarknaden, var bra och fungerade!

Sen kom 90-talskrisen. Av olika anledningar kunde jag inte jobba kvar på Skatteförvaltningen. Men då, i slutet av 90-talet, var spelplanen plötsligt helt förändrad! Många fler konkurrerade om de jobb som fanns och varsel och uppsägningar duggade tätt. Vid den här tiden fanns inte mycket stöd alls att få för mig, för att efter några års frånvaro från arbetsmarknaden kunna komma tillbaka.

Jag beslutade mig då för att plugga vidare på universitet. För att ha något att göra och för att mantrat från politikerna var ”utbildning, utbildning, utbildning”.

Jag valde en utbildning som intresserade mig och som jag visste skulle leda till arbete när jag var klar och de stora pensionsavgångarna började kicka in.

Jag utbildade mig till enhetschef/handläggare inom äldre- och funktionshinderområdet. Perfekt!

Jag tog lån och genomled blod, svett och tårar precis som mina kurskamrater och jag fick min examen, som första akademiker i min familj! Stolt var jag och tänkte att NU har jag ju gjort allt rätt så nu ska väl jobberbjudandena komma på rad?!

Det gjorde de inte.

Istället möttes jag av skepsis och motstånd. Eftersom jag var född och uppvuxen i den stad jag sökte jobb i, kände många mig men då som ”brukare”, ”patient”, ”vårdtagare”, och allt annat en kan avhumaniseras till som person med funktionsvariation.

”Du som har personlig assistans kan väl inte jobba som chef över assistenter”, är en klassiker som stannat kvar i mitt minne.

Jag fick helt enkelt bryta upp mitt liv, lämna familj och vänner och flytta till ett ställe där mina erfarenheter av att leva med funktionsvariation sågs som en tillgång och ett stort plus.

På det jobbet stannade jag inte heller jättelänge. Denna gång var det kärleken som gjorde att det blev ytterligare en flytt. Från Västkusten hamnade jag i Stockholms län och Sundbyberg. Här fanns överhuvudtaget ingen hjälp att få för att underlätta för mig att komma in på arbetsmarknaden. Landet hade ju dessutom haft en stor ekonomisk kris till, värre än den på 90-talet.

Tanken och ambitionen att få personer med funktionsvariation ut i arbetslivet, finns alltjämt. Resurserna finns dock inte längre. Det gör hela skillnaden!

Det finns forskning som visar att arbetsgivare är MINDRE benägna idag än tidigare, att anställa personer med funktionsvariationer. Särskilt tydligt är det när det gäller chefstjänster.

De jobb inom mitt kompetenområde som jag sökt sen jag flyttade hit för 11 år sedan har varit många. Jag har slutat räkna. Jag tycker att jag gjort allt rätt; jag har utbildat mig inom ett bristyrke, jag har flyttat till en tillväxtregion och motorn i svensk ekonomi. Jag har sökt 100-tals jobb över hela länet. Med bra skrivet CV har jag faktiskt också kommit på en del anställningsintervjuer. Ändå får jag inget jobb.

Skälen är, precis som jag upplevt tidigare, skepticism och ibland helkonstiga uppfattningar om min personliga assistans – förutsättningen för att jag alls ska kunna jobba – och det inom ett område som själva arbetar för(inte med, märk väl!) personer med funktionsvariation!

”Men… din assistent…var ska hon sitta då. Vi har så trångt här?!”, är en kommentar jag fått vid en anställningsintervju.

”Om vi anställer dig, kan vi då vara säkra på att det är DU som gör jobbet?!”, är en annan klassisk kommentar.

Det blir ganska svårt att hävda sig när klimatet är sådant på arbetsmarknaden.

Hade politiken fortsatt satsa, både pengar och personella resurser, som då när jag slutade gymnasiet, är jag övertygad om att fler av oss hade fått jobb och synts som en helt naturlig del av arbetsmarknaden, nu år 2015. Men så är det inte och uppförsbacken är brant och lång tills vi kommer dithän. Vi ska och måste lyckas! Allt annat är slöseri med kompetens för samhället!

Det jag har skrivit om här är mina egna erfarenheter som person med funktionsvariation. Jag vågar dock påstå att jag delar öde med många, även ur andra, av samhället marginaliserade grupper. Detta måste lyftas upp, diskuteras och åtgärdas.

Så vad gör jag nu? Jag sitter i partistyrelsen för (V) och i Sundbybergs Kommunstyrelse och jag jobbar dagligen för att motverka diskriminering, på arbetsmarknaden och i samhället i stort.

Veronica Kallander,

Vice gruppledare Vänsterpartiet Sundbyberg

 

Missa inte! Vänsterpartiet i Sundbyberg och ABF Norra Stor-Stockholm arrangerar ett öppet seminarium den 29 april kl. 18 på Kulturcentrum i Hallonbergen: ”Får alla samma chans? Ett seminarium om diskriminering med fokus på rekrytering och anställning”

I panelen: Ingrid Burman (ordf. Handikappförbundens Samarbetsorgan), Zakarias Zouhir (ordf. Afrosvenskarna i Stockholm), Margaretha Sandberg (personalchef Sundbybergs stad), Bojan Brstina (jurist Antidiskrimineringsbyrån Stockholm Syd)

Moderator: Nooshi Dadgostar, riksdagsledamot (V)

Uppdaterades: 24 apr 2015