Den gamla backens stenbeläggning hade slipats jämn av århundranden av fötter, kärror och bilar och spred nu sitt solglitter omkring sig som en discokulas snurrande prisma. Nedanför backen såg man solens strålar reflekteras i den gamla hamnens vattenspegel. Långt i öster, bortanför den medeltida hamnbassängen, såg man de höga konturerna av färjeterminalen där kanalbåtarna till de engelska öarna hämtade och lämnade turister. De båtar som imorgon bitti skulle föra mig från den franska sömniga gamla staden vid Normandies atlantkust till den beryktade engelska ön Jersey.

Den gamla backens stenbeläggning hade slipats jämn av århundranden av fötter, kärror och bilar och spred nu sitt solglitter omkring sig som en discokulas snurrande prisma. Nedanför backen såg man solens strålar reflekteras i den gamla hamnens vattenspegel. Långt i öster, bortanför den medeltida hamnbassängen, såg man de höga konturerna av färjeterminalen där kanalbåtarna till de engelska öarna hämtade och lämnade turister. De båtar som imorgon bitti skulle föra mig från den franska sömniga gamla staden vid Normandies atlantkust till den beryktade engelska ön Jersey.

Vid slutet på backen bredde hamnens bågformade silhuett ut sig åt båda sidor och bildade tillsammans med den låga muren och den breda avenyn en kontrast mot de mångfasetterade 1800-tals husen som nu var lyxiga borgerliga hotell. Blickarna från de blågrånade damerna som satt på ute terrasserna när jag kom gående i mitt linne och stora ryggsäck var nyfiket oroliga över vad en lång blond figur skulle ta sig till i deras lugna rofyllda del av världen. Jag var uppenbarligen en främmande fågel i deras ”afternoon tea” vila.

Hotellen utefter avenyn var självklart inte något alternativ för en ryggsäcksbärande svensk. Det gällde att hitta något enklare för natten. Längst bort på andra sida hamnen såg jag något som såg ut som ett gammalt lågt tullhus men där det också syntes en skylt med ordet Hôtel och som inte inringades med alltför många stjärnor. Huset var omgärdat av en liten fin mur och därinnanför stod en gammal man och vattnade stora krukväxter och en liten minimal gräsplätt.

Jag gick upp för de två små trappstegen till trädgården, tog av mig ryggsäcken, log och hälsade med ett vänligt ”Bonjour” till den gamle mannen som såg mönstrande på mig. Inne i det lilla huset, vid lilla portierdisken, stod en tjej i min egen ålder och lyste upp när jag kom in och frågade efter ett rum. Hon skrattade till när jag frågade och tydligen var det gott om rum och jag kunde välja ur olika priskategorier. Vi kom överens om rum och pris och jag lämnade mitt pass och gick ut för att hämta in min ryggsäck. När jag gick in igen i den lilla foajén följde den gamle mannen strax bakom mig och gick in i ett litet kontor. Han ropade helt plötsligt till sig tjejen som just hade hämtat en nyckel från samma kontor. Ett lågt, snabbt samtal ägde rum och sedan kom tjejen ut igen och sa utan större förklaring, men med sorgsen min, att de tyvärr inte hade några rum. Jag tittade bort mot den gamle mannen som med trotsig, demonstrativ min snäste upp näsan när jag sakta skakade på huvudet åt hans håll. Naturligtvis förstod jag att jag inte var önskvärd och jag tog tyst med mig ryggsäcken ut i den tidiga kvällningen. Nu började det bli bråttom att hitta ett rum innan mörkret skulle få övertaget och jag letade mig in på de små tvärgatorna till den breda hamnavenyn.

Bara ett par kvarter upp fann jag den enstjärniga hotellskylten. Den gamla kvinnan visade upp mig till en mycket trevligt, rent och fint rum och dessutom till halva priset av vad den gamle mannen ville ha för sitt rum. På knagglig franska frågade jag efter en restaurang och hon gick ut och pekade på grannen där det var en liten rödaktig skylt som upplyste om en bar. Strax därpå steg jag in på den lilla baren och sorlet tystnade märkbart med alla oroliga blickar på mig, men ökade omedelbart igen när den gamla hotellkvinnan kom ut från köksregionerna och glatt hälsade mig välkommen och visade mig en plats. Det var tydligen hennes hotell-bar.

Den lilla lokalen var överfull med män i enkla kläder som alla såg på en TV som satt mitt på väggen. Det var fotboll. Det var ärkefienden England som spelade match. Efter att mitt andra glas vin kommit in tillsammans med maten vågade en äldre gammal knotig gubbe fråga mig något om fotbollsmatchen på någon slags dialektal franska och sa något om England samtidigt som han log spefullt. Det var tydligen något snällt sarkastiskt och uppenbarligen tog han mig för engelsman. Jag skrattade till och började föra ett samtal på bruten fransk-engelsk-svenska som tydligen de gamla männen förstod bättre än vad jag själv gjorde. Det tog inte lång tid innan den första gamle mannen ville bjuda på ett glas. Det följdes av fler. Tydligen spelade jag min roll som engelsman bra för vartefter de äldre männen gick iväg önskade de mig lycka till. Deras gamla hatkärleks antagonist England hade tydligen vunnit och gått vidare i turneringen.

De gamla väderbitna männen visade sig vara lokala fiskare vars små båtar låg i den gamla medeltida hamnen och snart skulle de gå ut i den mörka natten för att fiska upp dagens fångst till de stora konservativa burgna stenhotellen utefter avenyn. De krävde alla nyfångad fisk till de gråblånade gästerna.

De enkla lokala fiskarmännen skulle gå nedför backen. De skulle passera de glamourösa hotellen i sina väderbitna kläder. De skulle gå förbi den gamle hotellmannens fina låga hotell. Den gamle hotellmannen som inte tyckte att en enkel jeans- och linneklädd resande kunde få plats på hans hotell. Den gamle hotellmannen som inte ville ta emot pengar från mannen med ryggsäck. Den gamle hotellmannen som inte tyckte att en ryggsäck hörde hemma på hans hotell. Den gamle hotellmannen som uppenbarligen inte förstod att en människa alltid bär sin ryggsäck. De väderbitna fiskarna skulle gå förbi det låga hotellet och den gamle hotellmannen och tänka på den svenske engelsmannen som de hade haft en trevlig kväll med på den lokala baren, utan att veta om att de just passerade hotellet där den jeansklädda och de väderbitna inte var välkomna.

”Mina bröder och systrar, gör inte skillnad på människor, ni som tror på Jesus Kristus. Tänk om det i er synagoga kommer in en man med guldringar på fingrarna och vita kläder och samtidigt en fattig man i smutsiga kläder. Om ni då bara har
ögon för den finklädde och säger till honom: ”Här är en bra plats för dig”, men till den fattige: ”Ställ dig där borta”, eller
”Sätt dig på golvet vid mina fötter” – gör ni då inte åtskillnad och fäller orätta domar?”

Jakobsbrevet 1:2

 

Micael Terstedt, oberoende gästbloggare
7 december 2017

Uppdaterades: 07 dec 2017