Den här texten är bland det svåraste jag skrivit.

Den här texten är bland det svåraste jag skrivit.

Det politiska har blivit otroligt privat och det privata har blivit politiskt; Kännbart, bokstavligen, inpå bara livet.

Det handlar om personlig assistans. Ur den, av den socialdemokratiskt ledda regeringen, tillsatta utredningen om LSS – Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade – läcktes förslag förra veckan. Det en kan konstatera efter att ha läst dokumentet är att den rättighetslagstiftning vi varit så stolta över och också ensamma i världen om, är död om dessa förslag skulle bli verklighet och med det mina chanser att fortsätta vara en självständig person!

De mest uppmärksammade förslagen är att barn under 12 år och personer över 80 år skulle förlora sin assistans. Deras behov skulle istället tillgodes genom vårdliknande insatser i hemmet.

Borta är alla tankar om att jag och alla andra personer med normbrytande funktionalitet ska kunna leva som andra.

Regeringens utredare stannar inte där. I sin iver att följa utredningsdirektiven från regeringen har hon även föreslagit att alla som har kommunalt beslutad assistans enligt LSS, dvs under 20 timmar grundläggande behov i veckan, ska bli av med assistansen helt och hållet. I dagsläget berör det ca 5000 personer. Vad som ska komma istället nämns inte.

Ytterligare en spik i kistan, på det som varit den största frihetsreformen i modern tid, är att utredningen föreslår att tid för hur länge en person duschar, klär sig eller äter, inte längre ska utgå från den enskildes behov och situation, utan förutbestämmas i en tidsschablon.

Tid att göra allt annat, som andra tar helt för givet; gå på bio, dejta, städa, handla, dra på stan med kompisarna, gå till frissan, ta en after work med kollegor, sjunga i kören eller bara hänga hemma i soffan – det som allmänt kallas ”livet” – föreslås begränsas till 2 timmar om dagen!

Jag tänker ofta i dessa dagar på en vän till mig. För några år sen sökte han hjälp från sin hemkommun för att han pga sitt rörelsehinder inte kan städa sitt hem. Han uppskattade sitt behov av hjälp till en gång per vecka, pga all smuts han drog in i lägenheten med sin rullstol. Handläggaren tyckte att det fick räcka med städning någon gång per månad.

Min vän frågade:
– Hade DU velat bo i smuts?!
– Nu handlar det inte om MIG utan om DIG, svarade handläggaren.

DÄR är hela pudelns kärna, tänker jag! Jag och alla andra, som avviker från normen om den fungerande kroppen, ses som ”dom andra”.

Det alla måste fatta – och nu är hög tid att komma till den insikten – är att frågan om assistansen angår ALLA! Vilket samhälle vill vi ha?! Vill vi ha ett samhälle där alla har samma livschanser, oavsett om en, som jag, råkar födas förlamad eller föds för tidigt eller ramlar på isfläcken på väg hem från jobbet eller trillar av hästen på skogsritten?

Forskning visar att vi alla mår bäst i jämlika samhällen.

Att det är just en socialdemokratisk regering som svikit allra mest är det som har tagit mig personligen hårdast. Jag växte upp i ett socialdemokratiskt hem med Palme som stor förebild och Gunnar Sträng som keramiksparbössa i bokhyllan.  Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro att mänskliga rättigheter skulle nedmonteras i den takt som vi har kunnat se med den personliga assistansen under den senaste mandatperioden.

Så här sa Stefan Löfvén i sitt tal vid riksmötets öppnande hösten 2014:

”Personer med funktionsnedsättning ska ha möjlighet att verka i vardagen på lika villkor vad gäller delaktighet och tillgänglighet.”

Så, vad hände? När backade socialdemokratin från Palme till makarna Myrdal? För det börjar alltmer likna social ingenjörskonst, det regeringen sysslar med!

Socialdemokraterna har visserligen genom Stefan Löfvén nu i veckan gått ut och sagt att regeringen inte kommer ta bort assistansen för barn och äldre. Men de andra förslagen då – som var för sig betyder slutet för den personliga assistansen?! Inga nya direktiv till utredaren har heller ännu så länge presenterats.

För att citera Eddie Meduza:

”Såssialdemåkraterna, Såssil, Sossi…………Det började så bra på alla sätt å vis Men nu har det gått åt helvete precis”.

Jag är vänsterpartist för att jag tror på ett samhälle där alla får samma livschanser och där solidariteten trumfar egenintresset. Jag har jobbat politiskt för det målet i tio år i Sundbyberg och de senaste sex åren i Vänsterpartiets partistyrelse. Och jag tänker fortsätta! Men jag behöver DIG jämte mig i kampen! I kampen för MIN rätt att få leva självbestämt och i kampen för DIG och dina rättigheter.

Det är med Vänsterpartiet det är möjligt!

Veronica Kallander
23 februari 2018

Uppdaterades: 23 feb 2018