Förra veckan kom Lärarförbundets årliga ranking ”Bästa skolkommun”. Flera olika faktorer som till exempel elevernas resultat, lärarlöner, lärartäthet och behörighet, resurser, lärarnas hälsa, facklig samverkan och andel barn i förskola vägs ihop. Samtliga kommuner får en placering från 1 till 290 där 1 är den bästa skolkommunen.

Förra veckan kom Lärarförbundets årliga ranking ”Bästa skolkommun”. Flera olika faktorer som till exempel elevernas resultat, lärarlöner, lärartäthet och behörighet, resurser, lärarnas hälsa, facklig samverkan och andel barn i förskola vägs ihop. Samtliga kommuner får en placering från 1 till 290 där 1 är den bästa skolkommunen.

Sundbyberg har historiskt legat lågt i den här rankingen – plats 272 år 2013, och plats 259 året därpå. 2015 tog vi ett rejält skutt upp i rankingen till plats 173, men i år är vi dessvärre tillbaka på de sämre placeringarna – 237:e plats.

Varför ligger då Sundbyberg lågt? Vi lägger förhållandevis mycket pengar på verksamheten och har enligt rankingen höga löner. Däremot är det sämre med lärartäthet, andel behöriga lärare, kommunen som arbetsgivare samt – och det här är trots allt det viktigaste – andelen barn som når godkänt i alla ämnen i årskurs 9. År från år har det sett ungefär lika dant ut med undantag för att vi ”rekordåret” 2015 kliv framåt som arbetsgivare. Det betyder att den fackliga samverkan då fungerade bra.

Vems fel är det då? Det vore larvigt att skylla på det nya politiska styret med Moderaterna i spetsen. Många av resultaten är från förra året och det som i mätningen avser 2016 har de inte haft lång tid på sig att påverka. Vänsterpartiet hade ordförandeskapet i grundskole- och gymnasienämnden 2015, men inte heller vi ta på oss äran av den tillfälliga förbättringen 2015 av precis samma anledningar. Undantaget är möjligtvis rollen som arbetsgivare, något som är en central fråga för oss när vi är med och styr.

Sanningen är att samtliga politiker och partier har ett ansvar för att resultaten ser ut som de gör. I stället för att hitta politiska lösningar, har politiken ägnat sig åt pajkastning, svartmålning och kortsiktiga poänger. Andra kommuner som lyckats höja sina resultat över tid har alla lyckats ta fram en gemensam målbild som hela kommunen står bakom. Vänsterpartiet tog därför initiativ till ett tvärpolitiskt samarbete kring skolan i Sundbyberg, men intresset från styret är ljumt.

En annan tydlig framgångsfaktor är vad som kallas för ”kamrateffekten”. Det innebär i korthet att ett klassrum där det finns både elever med höga betyg och elever med större behov av stöd gynnar alla elever. Både de starka eleverna och de med sämre resultat höjer sina betyg i en sådan situation. Därför påverkar det också resultaten i skolorna väldigt negativt när vi får en mer segregerad skola. För det är precis vad vi har i Sundbyberg. Barn från hem med akademisk bakgrund väljer i högre utsträckning att gå på friskolor eller på skolor i andra kommuner. Kvar blir arbetarklassens barn eller barn med behov av extra stöd. I högstadiet är det t ex endast 40 % av sundbybergsbarnen som går i kommunens skolor. Det här är klassamhället och det är dåligt för alla.

Vad vill då Vänsterpartiet göra? Vi måste lägga av med det politiska käbblet, hitta en gemensam målbild för vart våra skolor ska nå och hålla fast vid den. Det kanske också kan ge lite arbetsro och utrymme åt vår skolpersonal. Vi behöver också bryta segregeringen. Då behöver vi dels se till att ha tillräckligt med platser i våra högstadieskolor så vi kan ha fler än 40 % av barnen hos oss, dels behöver vi ha så pass bra skolor att även medelklassens barn vill gå där. Det kommer inte hända på ett år, eller kanske inte ens på en mandatperiod. Men, vi vill vi ha ett öppet Sundbyberg för alla, måste vi bryta segregeringen – det går inte att komma runt.

Jesper WIklund

14 oktober 2016

Uppdaterades: 14 okt 2016