Förvånansvärt ofta hörs från politiskt håll att man ska lösa sociala problem som arbetslöshet, missbruk eller kriminalitet genom att förvandla hyresrätter till bostadsrätter, riva marginaliserade områden eller renovera (och höja hyran) i de mest utsatta stadsdelarna.

Förvånansvärt ofta hörs från politiskt håll att man ska lösa sociala problem som arbetslöshet, missbruk eller kriminalitet genom att förvandla hyresrätter till bostadsrätter, riva marginaliserade områden eller renovera (och höja hyran) i de mest utsatta stadsdelarna.

För drygt tio år sedan utbröt kraftiga kravaller i Sidney som en respons på att en 17-årig pojke dött när han på cykel flydde från poliser. Så här beskrev DN stadsdelen där upploppen skedde:

”Känslan av misär, uppdämd ilska och frustration är ständigt närvarande i Redfern. Redan på förmiddagen sitter berusade aboriginer längs gatorna i kvarteret The Block, där infarten med sin taggtråd och betongfasad mest påminner om en militärpostering. Smutsiga barn i sönderrivna t-tröjor leker bland utbrända bilvrak och nedklottrade hus”. Oppositionsledarens förslag till respons var att jämna stadsdelen marken. Som om känslan av misär eller den uppdämda ilskan och frustrationen skulle försvinna med betongen.”

I Sverige hörs ibland från högern att vi bäst löser problem som missbruk och arbetslöshet genom att sälja ut hyresrätter till privata ägare. Som om Kenta dricker mindre för att en privat hyresvärd äger hans lägenhet eller Diana får ett jobb för att hon erbjuds köpa loss sin lägenhet. Den enda möjliga förklaringen till om den sociala utslagningen blir lägre till följd av sådana här förändringar, är att man tvingat bort de människor som mest behöver samhällets hjälp. Oavsett om vi river hus eller byter ägare på dem så utgår man från ett fundamentalt feltänk. Idén om att samhällsproblemen sitter i betongen.

Vill man på allvar lösa problemen finns det ingen genväg. Då måste vi börja med människorna. Hjälp att komma ur missbruk, utbildning för att hitta jobb, bostadsbyggande för alla – inte bara de som kan få banklån på 2 miljoner, och arbete mot diskriminering.

Att renovera hus eller upprusta parker behövs också, men det är först när vi når fram till människorna som vi kommer att kunna förändra något.

Jesper Wiklund

Uppdaterades: 10 apr 2015