Förra veckan fick jag och de andra gruppledarna i Sundbyberg en fråga av en journalist. Journalisten beskrev hur hans barn varje gång de passerar en tiggande EU-migrant vill stanna och ge pengar. Nu undrade journalisten om vi politiker varit med om en likande situation, vad vi gör och hur vi tror det påverkar oss som individer och samhälle.

Förra veckan fick jag och de andra gruppledarna i Sundbyberg en fråga av en journalist. Journalisten beskrev hur hans barn varje gång de passerar en tiggande EU-migrant vill stanna och ge pengar. Nu undrade journalisten om vi politiker varit med om en likande situation, vad vi gör och hur vi tror det påverkar oss som individer och samhälle.

Detta är en av de mer relevanta frågor jag fått som politiker och som förälder. Jag ger sällan pengar – nästan aldrig faktiskt. Anledningen är främst att jag nästan aldrig har några kontanter på mig, och de växelpengar jag emellanåt har åker oftast ned i min och mins sons svärbössa (jag får böta 10 kronor varje gång jag svär, vilket – dessvärre – är alldeles för ofta). Ändå är det svårt att bara stövla förbi någon som ber om hjälp, oavsett om det är en EU-migrant eller någon annan hemlös. Jag har bott i många länder med mycket fattigdom och utslagna människor på gatorna. På alla dessa ställen har jag sett samma sak. Oavsett om det handlar om krigsinvalider i Freetown, ledbrutna cholas i Lima eller utslagna fattigpensionärer i Mexico City uppstår väldigt snabbt fördomar, myter och rasism som ursäkt för deras misär. Fattigdomen är ett resultat av ett hårt samhälle, men fattigdomen gör också samhället hårdare, precis som det gör oss som individer hårdare och mer avtrubbade. Detta är inte ett samhälle jag vill ha.

Jag har som sagt sällan pengar att ge. Men min son kom på en lösning. För något år sedan fick han mig att som nyårslöfte lova att aldrig lämna en butik utan en banan, yoghurt, macka eller kaffe om det sitter en behövande utanför. Jag försöker hålla det löftet. Om inte annat brukar jag dra mig till minnes en intervju med artisten Ison Glasgow som jag läste för ett tag sedan. Han berättade om sin barndom och hur det kändes att leva som hemlös och tigga pengar på Stockholms gator på 80-talet. Framför allt en kommentar om dagens tiggeri fastnade:

”Egentligen tycker jag att man ska göra något för att få pengar, det har jag fått med mig i min uppfostran. Som mamma, som dansade. Men samtidigt finns det ingen anledning att inte ge pengar till tiggare som lever i misär. Och framför allt ska man se dem i ögonen. Att inte heja tillbaka är som att behandla dem som spöken.”

Jesper Wiklund

Uppdaterades: 27 mar 2015