Varje morgon vaknar jag i en varm och, kanske alltför, skön säng. Jag får äta frukost, och jag tar på mig varma kläder innan jag går till jobbet. För mig är det här självklarheter på många sätt. Livet har sina höjdpunkter och svackor, men jag har alltid haft tak över huvudet. Så är det inte för alla.

Varje morgon vaknar jag i en varm och, kanske alltför, skön säng. Jag får äta frukost, och jag tar på mig varma kläder innan jag går till jobbet. För mig är det här självklarheter på många sätt. Livet har sina höjdpunkter och svackor, men jag har alltid haft tak över huvudet. Så är det inte för alla.

Stockholm och Sundbyberg har en växande grupp hemlösa. Hur känns det att vakna på en kall trottoar eller i en ekande tunnel? Vad händer med en människa som sköter sin personliga hygien intill ett järnvägsspår, eller som vaknar av stegen till stressade pendlare? Det tar emot att ens försöka sätta sig in i den känslan, men jag vet att det drabbar fler och fler, och dessa människor finns mitt ibland oss.

De hemlösa bestod länge av en mycket särskild och utsatt grupp, ofta med olika former av psykosociala diagnoser eller personer i missbruk. Det var illa nog på den tiden när bostadslöshet och psykisk ohälsa hängde ihop. Idag ser vi nya grupper på våra gator. Dels handlar det i allt högre utsträckning om vanliga ”svenssons” som faller igenom skyddsnätet, dels handlar det om de som vi brukar kalla EU-migranter. Dessa människor kommer till Sverige för att försörja sig och sina familjer när det inte längre finns andra möjligheter för dem i hemlandet. I de allra flesta fall är detta friska, arbetsföra och kapabla människor. Det hade kunnat vara du eller jag – om vi haft oturen att födas med en viss etnicitet, till en viss klass, i ett visst land. Nu sitter dessa människor vid våra fötter och ber om allmosor, och vi borde skämmas. Hemlöshet är en skam för vårt samhälle, oavsett om anledningen är psykisk utsatthet eller en havererad socialpolitik inom EU.

I vintras gjorde Sundbybergs kommun insatser för de hemlösa EU-migranter som sover i tunnlarna i Sundbybergs centrum: nu finns tillfälliga boenden utplacerade. Det är bra. Vänsterpartiet stöder så klart dessa insatser: vi ska göra allt vi mäktar med för de utsatta. Men räcker det med tillfälliga boenden? I veckan startade Vänsterpartiets lokalförening i Sundbyberg en arbetsgrupp för EU-migranters rättigheter. Gruppen vill undersöka vilka ytterligare insatser vi kan göra. Hur kan vi bistå, praktiskt och politiskt? Behövs ett soppkök? Finns det tolkar? Vilka är dessa människor, och hur ser deras behov ut? Jag är stolt över vår förening och våra medlemmar som inte bara har förmågan att se ett behov utan också är villiga att göra något åt det – att de vågar ställa sig själva frågan: kan jag göra något?

I eftermiddag kommer jag att logga ut från datorn och gå hem till min lägenhet. Där ska jag laga fredagslasagnen med min son och streama serier. Jag vill ha ett samhälle och ett Sundbyberg där jag kan gå hem på fredagen i vetskap om att ingen kommer gå hungrig eller somna kall. Jag hoppas att vi snart har ett samhälle där alla får uppleva denna trygghet.

Jesper Wiklund

Om du är intresserad av att engagera dig i Vänsterpartiets arbete för EU-migranters rättigheter är du välkommen att kontakta vår politiska sekreterare Klara Ernemo ([email protected]).

Uppdaterades: 30 jan 2015