När det politiska blir personligt
Jag sitter i telefon med en journalist när hon avrundar med en fråga:Jag sitter i telefon med en journalist när hon avrundar med en fråga:
– Då kanske vi skulle kunna ta ett foto av dig i talarstolen. Vad tror du om det?
Jag blir förvånad och reagerar ganska snabbt.
– Nej, det blir ju lite fel. Jag är inte representant i fullmäktige och står aldrig i talarstolen överhuvudtaget. Men vi kan säkert hitta någon annan. Eller så kanske jag kan stå bredvid talarstolen?
Journalisten och jag kommer överens om att fotografen ändå ska fotografera mig och vi avtalar en tid. När jag har lagt på kan jag inte låta bli att skratta åt det hela – jag har just, helt omedvetet – gett både mig själv och journalisten ett glasklart exempel på det som vi just har talat om: att kvinnor inte får sitt rättmätiga utrymme i politiken.
Jag förde könsbaserad talarstatistik under Sundbybergs kommunfullmäktigemöte i februari. Det innebär att man räknar antalet inlägg och antalet talade minuter av män och kvinnor. Resultaten såg ut som de brukar i sådana här sammanhang: männen talade betydligt oftare och mycket längre. Av 79 inlägg gjordes endast 17 av kvinnor. Och trots att kvinnorna i fullmäktige utgjorde 42 % av ledamöterna så fick de endast tala 20 minuter av två timmars total talartid.
Jag satt alltså i telefon med en journalist för att prata om denna undersökning. Jag svarade glatt på frågorna och jag berättade om de strukturer som gör att kvinnor får och tar mindre plats. Jag underströk vikten av att inte skuldbelägga kvinnor för att det ser ut som det gör, och jag gav tips till män om hur de kan göra för att strukturera upp sina inlägg så att de tar mindre tid, och hur de kan tänka för att undvika att upprepa det som redan sagts. Men så kom vi alltså till punkten där jag själv ombads kliva fram, stå upp och representera mitt parti – och min instinktiva reaktion var att föreslå någon annan. Ironiskt – och väldigt, väldigt talande.
Det brukar sägas att det personliga är politiskt, och efter den här erfarenheten framstår det som mer sant än någonsin. Vi vet att kvinnor och män har olika förutsättningar att delta i den politiska debatten. Vi vet det, därför att vi ser det hat och näthat som kvinnor i offentligheten utsätts för. Vi ser det i statistiken och vi ser det i en rad offentliga sammanhang. Trots det, och trots att jag själv har ägnat så mycket tid åt att fundera över detta, trillar man så snabbt in i den roll som man har tilldelats.
Det här är ett exempel på hur det personliga och det politiska kan arbeta tillsammans. Vi kan med politiska medel (fler kvinnor i våra parlament, begränsad talartid, genusutbildning för politiker) och personlig reflektion hos både kvinnor och män (Hur beter jag mig i debatter? Varför reagerar jag som jag gör? Hur lyfter jag andra och mig själv?) förbättra vår demokrati och låta fler komma till tals.
Om jag kan så kan du.
Klara Ernemo
Talarstatistiken hittar du här.
Intervjun med Klara Ernemo hittar du här.