Nu är det dags att förverkliga Palmes bild av Sundbyberg

Nu är det dags att förverkliga Palmes bild av Sundbyberg

Jesper WiklundVarje morgon promenerar jag en kort bit från Storskogen, över Golfängarna och upp till stadshuset i Hallonbergen. Vid mina promenader påminns jag ofta om att vår stad präglas av sina unika stadsdelar. Dels handlar det om arkitektur. Centrala Sundbyberg och Lilla Alby är en stadskärna, Storskogen har sina 50-talshus, Hallonbergen är en del av miljonprojektet (”den bästa boendemiljön i Sverige”, som Olof Palme sa vid invigningen), Rissne har hus från 80-talet och framåt. Slutligen har vi villorna i Lilla Ursvik och Duvbo och den nya stadsdel som växer fram i Stora Ursvik.

Tyvärr är det inte bara byggnadsår och arkitektur som skiljer stadsdelarna åt. Sundbyberg är också ett utpräglat klassamhälle. I vår kommun har invånarna högre medianlön än invånarna i övriga landet, och samtidigt har vi en högre andel fattiga barn än genomsnittskommunen i landet. Kort sagt – rikare invånare, men fler fattiga barn. Skillnaden mellan de som har och de som inte har är allt för stor.

Klasskillnaderna handlar om hälsa, skolgång, diskriminering, arbetslöshet, inkomst och ägande. Vi har barn som inte klarar av sin skolgång, arbetslösa och ensamstående föräldrar som kämpar för att kunna ge sina barn en bra uppväxt, och timanställda som inte klarar sig på sin lön. För att minska klassavstånden ska vi i kommunen erbjuda en bra utbildning, vi ska göra allt vi kan för att hjälpa arbetslösa att hitta jobb, och vi ska ge alla tillgång till berikande kultur- och fritidsaktiviteter.

Jag vill att vi ska leva upp till Palmes uttalande – både arkitektoniskt och medmänskligt: jag hoppas att vi snart har ett Sundbyberg där klassavstånden är lika korta som de geografiska avstånden.

Jesper Wiklund