Vi var ett stort gäng som såg Sverige – Tyskland på The Public i Sundbyberg (för stort, några fick gå vidare till Boulevard). Stämningen var bra, Sverige tog ledningen mot regerande världsmästarna och hade flera bra lägen att öka ledningen ytterligare. Men, tyskarna jämnade ut. På stopptid gjorde de dessutom ytterligare ett mål då inbytte Jimmy Durmaz orsakade en frispark i farligt läge. Sverige förlorade, Tyskland vann. Bittert, så klart, men inte hopplöst – Sverige kan fortfarande gå vidare ur gruppspelet.

Vad hände sen? Jo, nättrollen vaknade till liv. När Jimmy Durmaz kvitterade mot Frankrike i kvalspelet så var han en hjälte. Nu skulle han ”åka hem”, han var en ”blatte”, en ”musse” och han och hans familj mordhotades. Det som först varit en jobbig förlust i fotboll, blev till en tusen gånger jobbigare påminnelse om hur skamlös rasismen i Sverige är, och hur normaliserad den blivit. I hatsvansens ögon kan du aldrig bli riktigt svensk om dina föräldrar är födda i ett anat land, om du har ett ”annorlunda” efternamn eller om du t ex identifierar dig som jude eller same. I det brunblåa Sverige är du accepterad så länge du levererar. Blir du sjuk så ska det kosta, bryter du mot heteronormen ska du ”inte skylta med det” och har du en dålig dag på fotbollsplanen så ska du lämna landet.

Tack och lov är Sverigedemokraterna och hatarna i minoritet i landet. Dagen efter matchen ställde hela svenska landslaget sig bakom Durmaz när han läste upp ett uttalande om hoten. Budskapet var tydligt – vi vinner tillsammans, och vi förlorar tillsammans. Precis som landslaget säger vi i Vänsterpartiet #Fuckrasism

Jesper Wiklund
26 juni 2018

Uppdaterades: 26 sep 2018