”Vad fan är hög standard?”
Peps Person sjöng för många år sedan om hög standard. Peps Person sjöng för många år sedan om hög standard.
Förra veckan besökte jag hotellhem i Farsta och Spånga efter att ha fått telefonsamtal från upprörda människor som berättade om oacceptabla förhållanden. På hotellhemmen bor nyanlända flyktingar som fått uppehållstillstånd och av Migrationsverket anvisats till kommuner som i sin tur ska ta över ansvaret för etablering, dvs det vi brukar kalla för integrering – jobb, bostad, utbildning i svenska, skola för barnen, fotbollsföreningar, midsommarfirande, surt filterkaffe och allt vad man nu tycker ingår i begreppet.
På hotellhemmet i Spånga bor ca 250 personer. 4 till 6 personer inkvarteras i varje rum där de också delar på en toalett och en dusch per rum. Det är trångt och blir ofta konflikter, särskilt runt dusch och badrum på morgonen när de boende har bråttom till jobb och skola. För att laga mat måste de gå till ett externt kök där det finns ca åtta spisar och åtta kylskåp som alla 250 personer delar på.
När vi är där på besök kommer personal med walkie talkies springande. De är nervösa och undrar vilka vi är och varför vi är där. När jag berättar att vi har bjudits in av boende att besöka deras hem, vill de veta vem som bjudit oss. De poängterar att alla besökare måste anmälas i receptionen. Jag kan förstå behovet på ett ställe där det bor 250 personer, samtidigt har jag svårt att föreställa mig hur det skulle vara att bo i ett rum med tre främlingar (det är alltså inte familjer vi talar om) i över ett halvår, ett ställe som är ditt hem tills du kan hitta något annat – men dit du inte får bjuda vänner utan att först anmäla det i förväg till en föreståndare.
Efter att jag åkt därifrån får jag både mejl och telefonsamtal från en ”pressansvarig” som vill dela med sig av deras besökspolicy samt, igen, poängtera deras krav på att man anmäler sig i förväg inför besök.
I Spånga är det ännu värre. 80 boende, 4 per rum. De får städa själva och delar – alla 80 – på två mikrovågsugnar och två kylskåp. Ingen frys, ingen spis, ingen ugn – inte ens en diskbänk. Tvättning av kläder får de köpa av hotellhemmet. Städa rummen får de göra själva. Alla kläder och allt bohag ligger intryckta under sängarna eller på de ytor som går att finna. Det är så trångt att konflikter uppstår om en boende vill studera inför ett prov och en annan vill sova, eller någon vill dämpa ångest och hemlängtan med musik. De har bott här sedan i vintras och kan alltså inte laga en varm måltid.
Både i Spånga och Farsta betalar de boende 60 kr per natt och person, dvs ca 1800 kr per månad. De är hänvisade att bo här tills de kan hitta ett annat boende själva. Alla vet hur svårt det är att hitta bostad i Stockholm, även om man har jobb, ett nätverk och kötid hos olika hyresvärdar. Det är inget konstigt att behöva dela bostad med andra. Men det är påfrestande att dela rum med främlingar, utan att kunna stänga om sig. Och det är direkt orimligt att kommunen hänvisar folk till ett boende där de inte ens kan laga mat.
Ingen från Sundbyberg bor på de här två ställena, men jag kommer de närmsta veckorna träffa sundbybergare som placerats på liknande ställen – även barnfamiljer. Jag är helt övertygad om att vi utöver en ”arbetslinje” också måste ha en ”studielinje”. Vare sig arbete eller studier fungerar på boenden som de i Farsta och Spånga. Men i grund och botten är det en fråga om vilken levnadsstandard vi tycker är acceptabel i Sverige. Det jag har sett på de här hotellhemmen är en helt oacceptabel standard enligt mig och det är definitivt långt ifrån den nivå som Peps sjöng om.
Jesper Wiklund
13 oktober 2017