Om våld, statistik och trygghet
För några veckor sedan fick jag frågan om vad jag och Vänsterpartiet tycker behövs för att öka tryggheten. Det här är ett försök att beskriva det.
I genomsnitt 13 kvinnor mördas årligen i Sverige, av en partner eller före detta partner (oftast man). Det här dödliga våldet är toppen på isberget av våld i nära relationer. Denna typ av våld präglas så klart av att det utövas av någon som brottsoffret har eller har haft en nära relation till, men det är också typisk för våldet att det ofta utförs i den utsattas hem. Det utövas alltså av de som vi borde få känna oss som tryggast med och på platser där vi borde få känna oss som säkrast.
Enligt Brå (Brottsförebyggande Rådet) har antalet dödliga fall av våld i nära relationer minskat sedan nittiotalet.* Minskningen tros vara en konsekvens av ett medvetet arbete med att uppmärksamma våldet och förebygga det, t ex genom kvinnojourerna runt om i landet. Men minskningen, berättar Brå, är också en konsekvens av kvinnors ökade ekonomiska oberoende. En blandning av strukturella faktorer och konkreta insatser med andra ord.
Samtidigt beskriver Brå hur andelen offer för det dödliga våldet som helhet är oförändrat, alltså sett som andel av befolkningen totalt. Där antalet mördade i nära relationer minskat har istället dödstalet för konflikter i den kriminella miljön ökat så att de båda kategorierna nu är ungefär lika stora.
Att det dödliga våldet i nära relationer minskat är så klart fantastiskt, men en klen tröst för de som misshandlas i sina hem av någon de älskat. På samma sätt hjälper det inte föräldrar, syskon och vänner till de som mördas i gänguppgörelser att höra att det dödliga våldet över tid inte är vanligare nu är för 30 år sedan. Något behöver göras.
Där våld i nära relationer förvandlar vårt hem till en brottsplats, gör gängens krig våra hemorter till ställen där vi inte vågar låta våra barn gå hem från skolan själva, där det känns otryggt utanför Hemköp vid stängning eller där ungdomar kollektivt misstänkliggörs av myndigheter och vuxenvärlden.
Precis som i arbetet mot våld i nära relationer förutsätter arbetet mot kriminella nätverk ett flertal olika insatser från olika aktörer – däribland polis, socialtjänst och civilsamhälle. Men det förutsätter också, igen: precis som med våldet i nära relationer, strukturella förändringar.
Klassamhället, dvs de ökande skillnaderna mellan rika och fattiga, är i sig en grogrund för kriminalitet. Det är väldokumenterat och välkänt. Ändå väljer högerpartier och rasister att skylla brottslighet på invandrare. För att komma tillrätta med våldet i våra förorter räcker det inte med insatser från polis, socialtjänst eller civilsamhälle – vi behöver strukturella reformer.
Kombinera en bostad för alla, en skola där ALLA barn får det stöd de behöver och en arbetsmarknad där man kan leva på sin lön med närvarande poliser, en socialtjänst som har resurser att agera innan ett barn fastnar i kriminalitet, och aktiva medborgare som nattvandrar, håller i kvällsfotboll/ kvällsbasket och fixar fika till föräldramötet – då är jag övertygad om att vi också kommer få ett betydligt tryggare samhälle.
Jesper Wiklund
Ledamot i kommunfullmäktige
13 september 2019
* Sett till utveckling den allra senaste tiden så har det dock skett en kraftig ökning av dödlig våld mot kvinnor, då det 2018 dödades 22 kvinnor av män de hade eller hade haft en relation med. Detta jämfört med 10 kvinnor år 2017. Det är något som bl a Unizon har uppmärksammat i en debattartikel här.
Engagera dig gärna för politisk förändring i Vänsterpartiet, och i rörelser mot våld exempel Förorten mot våld, Kvinnojouren i Sundbyberg, organisationen MÄN eller nattvandra i din stadsdel.