I början på 90-talet befann jag och mina föräldrar oss mitt i ett krig. De fick ta det svåra beslutet att skicka iväg mig, av rädsla för mitt liv. Jag kom till Sverige som ensamkommande flyktingbarn i 4 års ålder och bodde hos olika fosterfamiljer i ett par år tills Sverige, tillsammans med FN, hjälpte mig att återförenas med mina föräldrar. Mina föräldrar kom hit som politiska flyktingar efter att ha suttit fängslade i flera år pga sin kamp för frihet och demokrati i Iran.

Jag växte upp i Stockholmsförorterna Husby/Akalla där de flesta i min klass, liksom jag, var nya i Sverige. Det var underbart att få lära sig om så många olika kulturer och framförallt smaka på all god mat hemma hos mina kompisar som kom från världens alla hörn. Jag lärde mig tidigt att våra likheter överskrider våra olikheter. Vi flyktingbarn skapade vår egen lilla värld där alla hörde till, vi var världsmedborgare.

Mina föräldrar inkluderade mig alltid i de politiska diskussionerna vid middagsbordet och lärde mig att alltid försvara och stå på de svagas sida. Ju äldre jag blev desto mer blev jag varse om orättvisorna i vårt samhälle. Sakta men säkert tändes en gnista i mig. Jag ville aktivera mig mer och kämpa för ett samhälle för alla.

Nu står jag här… 32 år gammal, utbildad apotekare och vice gruppledare för Vänsterpartiet i Sundbyberg. Jag känner mig hedrad, tacksam och stolt över förtroendeuppdraget jag fått. Mitt mål är att göra politik till något lättbegripligt som alla kan ta del av. Jag vill vara med och bygga ett mer inkluderande Sundbyberg som tar hand om sina medborgare, oavsett vilka förutsättningar och behov individerna har.

Vida Basti, vice gruppledare
20 september 2019

Uppdaterades: 20 sep 2019