2020 blir minsann ett år att minnas, och ändå är vi bara inne på första kvartalet.

För bara ett par månader sedan fick vi höra om hur nästan 1000 hälso-sjukvårdspersonal skulle varslas bara i Stockholm. En partiledare stod poserad på en bild i jaktkläder (M), med texten ”stäng våra gränser”, strax efter att en ung flykting skjutits till döds av grekiska styrkor. En annan partiledare (SD) åkte till Turkiet och spred hat till människor i nöd. Han propagerade att ”Sverige är fullt, kom inte hit” strax innan han själv blev utvisad ut ur landet. Var fanns solidaritet med människor i nöd? Var fanns de gemensamma lösningarna och de välbehövliga satsningarna på välfärden?

Tre månader senare drabbades delar av världen av Covid-19, och vi står nu inför den största pandemikrisen under i alla fall min livstid. Till en början såg vi människor i panik bunkra handsprit och ansiktsmasker, så att sjukvården nu fått brist. Andra tömde hyllorna på toapapper, blöjor och allt vad konserver heter. Apoteken tömdes på sina lager av läkemedel, så pass att industrin inte hinner ikapp med produktionen och de riktigt sjuka nu riskerar att gå utan sin livsnödvändiga medicin. Så här reagerar människor när ovissheten skapar en otrygghet som inte går att kontrollera. Såhär reagerar många när vi blir rädda för våra och våra käras liv.

Det hela eskalerade snart och viruset spred sig snabbt till större delen av världen. Helt plötsligt stannar hela samhällen upp, länder stänger sina gränser och vi sitter nervöst och inväntar nästa nyhetsrapport. I tider som dessa blir till och med Moderaterna socialister. Alla kräver att staten ska ta över sjukvårdsberedskapen och läkemedelstillgången. Ingen ropar att marknaden själva kan lösa efterfrågan eller för den delen ta sitt ansvar.

Regering och myndigheter vädjar till medborgare att frivilligt självisolera sig, inte för sin egen skull utan för andra medmänniskor som befinner sig i riskgrupper. Vi ber om solidaritet. Och vi finner solidaritet. Vi ser grannar som hjälper de äldre att handla, vi ser medmänniskor som översätter informationen till andra språk, vi ser studenter som ställer upp med gratis läxhjälp och vi ser restauranger som bjuder på mat till våra tappra hjältar i sjukvården.

Låt oss inte glömma denna solidaritet och gemenskap när krisen är över. Låt oss inte glömma att vi klarade krisen tillsammans!  Låt oss inte glömma detta när vi måste hjälpa alla de som blivit av med sina jobb, alla de socialt utsatta som nästan gått under till följd av krisen. Låt oss inte glömma hur viktig den gemensamma välfärden är varje dag och i kriser. Låt oss inte glömma detta nästa gång vi röstar, debatterar eller engagerar oss.

Om vi har förståelse för oroade svenskars panik-bunkrande av toapapper, handsprit och mediciner så kan vi förstås ha förståelse för flyktingar som gör allt för att rädda sig och sin familj. Bara samarbete och solidaritet hjälper mot den rädslan. Så framförallt , låt oss aldrig någonsin mer döma människor i nöd!

Vida Basti
vice gruppledare (V) Sundbyberg

Uppdaterades: 22 mar 2022