Under december månad publicerar vi en julkalender. Det är bloggtexter om aktuella ämnen som är viktiga för oss som parti och våra medlemmar. Idag berättar Martha Omiste om statskuppen i Bolivia, om den politiska striden och socialisternas återkomst.

Jag vill börja med att påminna om att Jonas Sjöstedt flera gånger nämnde det bolivianska folkets seger den 18 oktober, samma dag som Bolivia gick till val, i sitt sista öppna möte som partiledare.

Likaså kommenterade Vänsterpartiets utrikestalesperson Håkan Svenneling, i ett inspelat meddelande till det bolivianska partiet MAS, folkets enighet, mod och uthållighet i strävan för att återerövra demokratin och rätten att välja sina ledare, trots regeringens de facto förtryck. Håkan fördömde den svenska utrikesminister Anna Linds snabba ställningstagande att erkänna Janine Añez som konstitutionell president av Bolivia, istället för att avfärda Añez och militärens statskupp mot Evo Morales.

Varför är Jonas och Håkans kommentarer viktiga och vad betyder de?

Ett enat folk kan inte besegras

Knappt ett år har gått sedan kuppen i Bolivia, genomförd av en höger-civilgrupp med stöd av polisen och militären. President Evo Morales tvingades avgå, tillsammans med vicepresidenten och parlamentets ordförande, för att undvika ytterligare våld mot ledarna för det officiella partiet och deras släktingar.  De hade redan torterats och deras hem rannsakats och suttits i brand. Morales sökte skydd i Chapare, regionen där han började sitt arbete som facklig ledare. Men inte heller där var han säker. Det var tack vare den mexikanska regeringen som skickade ett flygplan så att Morales på ett dramatiskt sätt kunde lämna landet för Mexiko, där han erbjöds politisk asyl. Några månader senare flyttade han till Argentina (närmare Bolivia).

Mycket har hänt sedan dess. Den nya interimsregeringen förklarade sitt mål att annonsera demokratiska val inom tre månader. Men samtidigt startade våldet, övergreppen, hoten mot folksamlingar och förtrycket mot arbetarklassen, gruvarbetarna, fabriksarbetarna och ursprungsbefolkningen. Regeringen beordrade polisen att använda eldvapen mot demonstranter och ordnade straffrihet för militärer och poliser. Även civila maskerade grupper fick vapen och instruktion av militär och poliser för att bekämpa demonstranter. I det sammanhanget uppmärksammades Elon Musks intresse i Bolivias naturresurser, speciellt litium för tillverkningen av bilbatterier. ”We will coup whoever we want. Deal with it” Musk i en period då regeringens våld mot demonstranterna kostade 40 människoliv och tusentals skadade som nekades tillträde till den offentliga vården.

När Covid19 kom till landet förvärrades situationen för invånarna. Regeringen utfärdade en obligatorisk karantän med mycket strikta begränsningar som förevändning för att få kontroll över läget. Folk led av hunger med fattiga familjer som inte längre kunde försörja sig genom att sälja sina produkter på gator och marknader. Det är inte känt hur många människor som dog av smitta eller av svält.

Under tiden utnyttjade regeringen och opportunisterna tillfället för att berika sig genom statliga pengar och internationellt bistånd. Hälsoministern köpte respiratorer till mycket överdrivna priser. Inrikesministern köpte antikravall-utrustning också till överpris. De privatägda sjukhus som var bättre rustade för att ta emot patienterna krävde depositioner och säkerhet innan de tog emot covid-patienter och lämnade inte ut de döda innan notan betalades av de avlidnas anhöriga. Korruptionen, opportunismen och nepotismen spreds överallt.

Pandemin användes som förevändning för att senarelägga valet trots den uppenbara folkviljan att få rösta igen. Socialistiska partiet MAS, genom sina representanter från alla sociala rörelser, var redan klar med sina kandidater: Luis Arce och David Choquehuanca, till president respektive vicepresident.

De sociala rörelserna bakom kandidaterna var angelägna om att hålla valet så snabbt som möjligt, då en kampanj med falska anklagelser mot presidentkandidaten kunde leda till att han stängdes av. Trots att många politiska ledare, samt ledare till sociala organisationer, var förföljda eller skrämdes till tystnad, uttryckte bönder och arbetare sitt missnöje i massiva protester. De fackliga organisationerna blockerade runt 130 vägar och stängde, med stenblock och folkmassor, förbindelserna mellan de större städerna och hindrade transporterna med undantag av ambulanser och sjukvårdspersonal.

Blockaderna genomfördes efter ett gemensamt beslut av den bolivianska fackliga centralorganisationen COB och en paraplyorganisation för bönder och urinvånarna, Pacto de Unidad / Enighetspakten. Aktionerna skulle ske utan våld och man skulle släppa förbi viktiga transporter, som till exempel de som var relaterade till den pågående pandemin. Men det var uppenbart att folket inte var rädda längre, inte ens under Covid-19-pandemin. Demokratin var prioriteteten, under mottot ”Rätten till ett liv i fred”.

De demonstranter som stod del i blockaderna riskerade sina liv. Försvarsministern hade i en presskonferens hotat med ”vi kommer ge dem med allt vad vi har”. Men det ryktas att splittringen inom poliskåren gjorde att ministerns order inte följdes. I stället, hände det som få trodde var möjligt: den 13:e augusti, efter tio dagars vägblockader och protester, nåddes en överenskommelse mellan det socialistiska MAS partiet och regimen: valet skulle hållas den 18:e oktober. Den 16:e augusti, tre dagar efter överenskommelsen, var samtliga vägar öppna igen.

Morales återvändande

 Socialistiskt och antiimperialistisk partiet MAS-IPSP (Rörelsen för socialism – Politiskt instrument för folkets självständighet) är ett starkt parti. Den 18:e oktober 2020 ställde de än en gång upp mot sex högerpartier. MAS vann med 55,10 procent och fick majoritet i både övre och undre kammaren i parlamentet. Luis Arce tackade folket och sa att MAS kommer bilda en regering för landets enande. Han har planer på och stort hopp om att ge bolivianer ekonomiskt stabilitet. Detta hade han redan lyckats med som finansminister under Evo Morales mandat.

Det bolivianska folket litar på Arce och Choquehuanca, men de glömmer aldrig personen som gjorde ett bättre liv för ursprungsbefolkningen möjligt. Evo Morales, som efter ett år i exil korsade gränsen från Argentina, ackompanjerades av en stor folklig karavan till Chapare under fem dagar och 110 mil. När Evo kom fram välkomnade tusentals människor honom som partiets ledaren. I sitt tal nämnde Morales  Tupac Katari (1750-1781) en upprorsledare som avrättades av det spanska imperiet. Kataris sista ord sägs ha varit: ”De har mördat mig, men imorgon kommer jag komma tillbaka i formen av miljoner”.  Evo Morales sade då ”Nu är vi tillbaka och vi är miljoner”.

Martha Omiste

Uppdaterades: 22 mar 2022