Bloggtext av Lena Rönnlund,
Ledamot kommunfullmäktige och social- och arbetsmarknadsnämnden

När jag var liten frågade alltid vuxna mig vad jag ville bli när jag blir stor. Jag ogillade den frågan väldigt mycket då det alltid förväntades ett yrke som svar, som till exempel doktor eller kock.

Allt jag ville bli när jag blev stor var lycklig och fri.

Idag är jag över 25 år gammal, i vissa ögon är jag stor och i andras är jag fortfarande liten. Men jag kan flytta nästan vart jag vill, jag kan gå till läkaren när jag behöver för att hålla mig frisk, jag kan gå på en promenad när jag känner för det, jag kan bestämma hur min fritid ska se ut. Jag har fria val i min vardag att göra det jag vill.

Under 2023 rapporterade Skatteverket att över 28 000 personer lever med gömd identitet i Sverige. Över hälften av dessa beräknas vara kvinnor. Stor del av de kvinnor som lever med gömd identitet har flytt från en våldsam relation och flyttat till en annan kommun med sin skyddade identitet för att kunna leva ett någorlunda normalt liv.

Men att leva med skyddad identitet kan knappast kallas ett normalt liv. De som har skyddad identitet har svårare att utföra sina bankärenden och få vidare information från hemkommunen till den nya kommunen, såsom sin post. Addera till det otryggheten på en promenad eller i matbutiken. Det finns flera exempel på hur människor som har flytt till andra kommuner fått sina identiteter röjda för att gammal post och viktiga dokument har sänts till en tidigare adress och hamnat i händerna på personen som de försöker skydda sig själva och sina barn ifrån.

Att vara på flykt är inte ett fritt val, att behöva byta arbetsplats och skola för att identiteten är röjd är inte ett fritt val, att tvingas ta på sig flera jobb för att få mat på bordet för familjen är inte ett fritt val.

Både samhället och lagen behöver komma i kapp. Det måste bli lättare för kvinnor under hedersförtryck och våld i nära relation att kunna leva ett normalt liv efter att de har tagit det oerhört modiga steget att ta sig ifrån det klimat de har levt under – inte svårare. Vi ska inte heller glömma barnen som drabbas då de behöver flytta från vänner och skola, men som även i vissa fall används som en nyckel av förövaren att fortsätta utöva våld i olika former mot kvinnan och barnen.

Att leva ett liv i rädsla är inte att leva i frihet. Det är en mänsklig rättighet att få bestämma över sitt liv – den rättigheten ska bestå även om man har skyddad identitet.

Många tar första steget ut via kvinnojourer, därför måste vi se till att det finns tillgängliga kvinnojourer och långsiktig finansiering så de kvarstår runt om landet och att det finns rätt kompetens hos våra myndigheter att hantera dessa ärenden och se till att rätt åtgärder tas. Det finns många saker som kan förbättras men bör även prioriteras att de kvinnor som sedan söker hjälp hos socialtjänsten behöver beviljas en plats på skyddat boende omgående och de som behöver långsiktiga boenden ska kunna få den möjligheten än att behöva flytta runt mellan boenden.

”The truth is, no one of us can be free until everybody is free – Maya Angelou”