Min väg till vänstern
Charlotte är mitt namn, men Lotta är det namn jag lyssnar till. Jag är politiskt intresserad men har inte tidigare arbetat aktivt inom det. Däremot har jag bland annat arbetat i Stockholms Stadshus med uppdraget som projektledare för att driva frågor kring hållbar konsumtion för unga. Jag har varit anställd på Fryshuset som projektledare – för ungas möjligheter att skapa, ta del av och utföra kultur.. Vi hjälpte också unga arbetslösa in i arbete, coachade unga entrepenörer, drev projekt som handlar om nätsäkerhet för unga och en mängd annat..
Jag är även sångerska, har varit aktiv inom gospel i nästan 30 år. Senast i Tensta Gospel Choir, som till och med fick en egen film – Kören, som gick på biograferna under vintern 2021.
Under de senaste två åren har jag varit sjukskriven. Dagen innan nyårsafton skulle slå över och bli 2020 fick jag diagnosen bröstcancer. Så, med cancer, pandemi, utmattning och en massa annat trist som hindrat mig från att leva ett normalt aktivt liv, så har jag nu fått möjligheten att arbetsträna i 10 veckor hos Vänsterpartiet i Sundbyberg. Det ska bli otroligt kul att kunna vara en del av och stötta Vänstern ett så viktigt år som 2022.
Min politiska resa
Här kommer en liten kort komprimerad historia om min politiska resa till Vänsterpartiet.
Jag är född och uppvuxen i Sundbyberg i en familj bestående av mor, far och storasyster. Mitt första politiska möte skedde ungefär i mellanstadieåldern, då jag spenderade mycket tid i den lokal som Unga Örnar hade för fritidsaktiviteter på Albyskolan.
Sundbyberg på tidigt 80-tal var en genuin arbetarkommun med flera olika industrier både i kommunen och i närområdet. Min farfar till exempel, han arbetade på Sieverts kabelverk (där Willys ligger idag). Det var även där han klämde sönder handen mellan två stora trärullar…
Jag minns också doften från Maraboufabriken, hur de satt damer med hårnät och sorterade choklad och att ibland, på riktigt varma dagar, så hade de fönsterna öppna och vi barn stod och försökte tigga till oss en chokladbit, helt utan respons eller resultat såklart.
Min uppväxt präglades av ord som solidaritet, gemenskap, “alla ska med” och allas lika värde. “Rör inte min kompis” (Touche pa a mon pote), minns jag var ett projekt med ursprung i Frankrike som lärde mig om vikten av att motverka mobbning, främlingsfientlighet och rasism.
Första åren jag fick rösträtt var det därför självklart att rösta rött, dock röstade jag då på Socialdemokraterna. Olof Palmes ideologier och tal var ständigt närvarande under min uppväxt.
Vänsterpartiet har min rygg
2008 så blev jag ensamstående mamma. Jag minns att jag satt med en väninna i hennes bil och berättade att jag var gravid, att jag var lycklig och kände mig otroligt välsignad (då jag var 39 år och trodde loppet var kört), men att jag även samtidigt kände mig livrädd, jag visste att jag mer eller mindre skulle byta samhällsklass genom mitt beslut att medvetet bli ensamstående. Jag skulle gå från trygg medelklass till något annat. Vad visste jag inte helt säkert, men om du googlar på ”ensamstående mamma” så visar inte sökningsresultaten direkt livsglädje, ekonomiskt överflöd och ljusa framtidsutsikter.
Sen jag fick barn. Som ensamförsörjare vet jag att Vänsterpartiet är det enda parti som på riktigt underlättat mitt liv. Ett exempel, mitt barn har en sjukdom som kräver daglig medicinering. Till en början så hade jag råd, sen blev jag sjukskriven för utmattning och en utgift på 500 kronor varje månad för mediciner blev övermäktigt. Då fick jag börja handla medicin på kredit. Tack vare Vänsterpartiet så blev medicinen för barn och unga gratis 2014 och det underlättade mitt liv något enormt. Tänk också på att det innan dess fanns familjer som var fattigare än jag var, som ibland inte hade råd att hämta ut medicinen på grund av ingen kreditvärdighet.
För mig är Vänsterpartiet 2022 det Socialdemokraterna en gång var för snart 40 år sedan, ett riktigt arbetarparti. Ett parti för oss som inte har insatsen till en bostadsrätt på banken, ett parti för oss som jobbat ihjäl oss och är trasiga, ett parti för dem som jobbat färdigt och borde ha möjligheten till ett drägligt liv, ett parti för dem som behöver extra stöd för att komma in i samhället av olika orsaker. Vänsterpartiet har min rygg medan Socialdemokratin har fallerat och glidit mer och mer åt en marknadsdriven politik som inte är för dig som är lågavlönad, arbetslös, pensionär, nyanländ, har funktionsvariation eller är sjukskriven. Kort sagt, Vänsterpartiet är partiet för arbetarklassen, vi som gör det slitiga jobbet i samhället.
Jag röstar på Vänsterpartiet för jag tror på allas lika värde, solidaritet och en riktig gemenskap människor emellan. Där ekonomiska klyftor skall jämnas ut, möjligheten till ett fullvärdigt liv skall ges åt alla och där människors välmående är mer värt än vinster i välfärden.
Mvh
Lotta Backman