I Sverige har vi två helt och hållet sekulära helgdagar per år, nationaldagen och första maj. Bara en av dessa två är helt tillägnad möjligheten att samlas och uttrycka sin ilska över orättvisor och prata om visioner för framtiden och det är första maj.

Första maj är arbetarnas och arbetarrörelsens högtidsdag, en dag då vi samlas och gör oss själva medvetna om vår gemensamma styrka. Det är också en dag då vi mobiliserar för krav som 6 timmars arbetsdag, rätt till heltid, försvara och stärk lagen om anställningsskydd, lika lön för lika arbete med mycket mera.

1890 tog den internationella socialistiska organisationen Andra Internationalen initiativ till att göra första maj till en internationell kampdag för arbetarrörelsen. Man gjorde det för att minnas Haymarket-martyrerna (fackliga aktivister som mördades av polis i Chicago 1886) men också för att driva kampen för ett jämlikt och rättvist samhälle framåt. I början samordnades demonstrationerna runt det stora kravet om 8 timmars arbetsdag. Det var ett väldigt radikalt krav i en tid när de flesta jobbade 10-12 timmar om dagen.

Första maj har kommit att betyda väldigt mycket för arbetarrörelsen globalt. Genom att visa arbetarrörelsens styrka både för oss själva och de storkapitalister som än så länge styr och ställer i vår värld ger vi oss själva mod och kraft att kämpa emot förtrycket. Det är därför vi varje år samlas i tusental och promenerar långa sträckor i stekande sol eller hällande regn, för att vi tror på något mer än det orättvisa samhälle vi lever i.

Vi tror i grunden på ganska enkla saker, som att alla människor är lika mycket värda, på riktigt och fullt ut. Vi tror på att alla människor förtjänar försörjning och någonstans att bo och leva. Alla förtjänar trygghet, på jobbet, i hemmet och i våra gemensamma miljöer. Alla förtjänar att behandlas bra och likvärdigt och ha realistiska möjligheter att kunna leva ett gott liv. Alla.

Därför marscherar vi tillsammans i tusental på första maj. Sida vid sida, systrar och bröder, för att stärka varandra och göra våra gemensamma röster hörda. Vi som sällan hörs i tidningsartiklar och tv-program. Vi som arbetsskadas och till och med riskerar att dö på jobbet, vi som ständigt ska göra mer på mindre tid och helst för lägre lön. Vi som kanske gladdes åt jobbskatteavdragens extra slantar, men som inte för något i världen har råd med de nedskärningar som gjorts i välfärden. Vi som går sönder av otrygga anställningar och som inte kan hjälpa våra barn med jobb och bostad. Första maj är vår dag att höras, oavsett könsidentitet, nyans på hud och hår, gammal som ung.

Första gången första maj firades i Sverige var det 30 000 som demonstrerade i Stockholm. På Vänsterpartiets demonstration i år var vi 12 500 i tåget och 20 000 som samlades i Kungsträdgården. Och fler ska vi bli. För första maj är vår dag att räta på ryggen, känna oss stärkta i gemenskapen under röda fanor och tala om att den här världen är orättvis, ojämlik och måste förändras. Och vi ska göra det så högt att alla hör vare sig de vill eller ej.

Det är vår tid nu, vi ska bara se till att alla de som sätter vinst före mänsklighet och egennytta före gemenskap och plats åt alla förstår att deras ojämlika tid är över.

Christer Bengtsson
3 maj 2019

Uppdaterades: 03 maj 2019