artikel

Behöver vi socialtjänsten?

Fem utav mina vänner jobbar som socialsekreterare och de alla har varit utbrända. De beskriver just känslan av maktlöshet när de ser barn som far illa men inte kan göra något åt det på grund av resursbrist eller eländig byråkrati. De flesta unga som senare blir kriminella har socialtjänsten haft att göra med. Om vi nu är överens om att förebyggande arbete behövs, när ska socialtjänsten få tillräckliga resurser?

Vi pratar mycket om att gängkriminaliteten i Sverige ökar och att den går allt längre ner i åldrarna. En del lägger skulden helt på barnen och menar att de gör det av egen fri vilja och måste ta ansvar för sina egna handlingar. Enligt polisen är några av de barn som rekryteras till de kriminella gängen så unga som åtta år gamla. Säg mig, i vilken grym värld anser vi att en åtta-åring som rekryteras till kriminella gäng gör det av egen fri vilja?

Vad lever vi i för samhälle när barn känner så lite framtidstro och hopp att den enda vägen de ser som möjlig är den kriminella banan? Det pratas om längre fängelsestraff för kriminella. Men när flera av dessa barn som begått brotten inte ens förväntar sig leva tills de blir 20 år gamla, för att de tror att de kommer mördas långt innan dess, vad hjälper längre fängelsestraff då?

Framförallt leder deras misstro och känsla av utanförskap till att de inte ens kan föreställa sig en framtid i vuxenlivet med jobb, trygghet och inkludering i det samhälle som de växt upp i. Klart att ett barn som utövar våld behöver någon som markerar, men hur kan vi som politiker lägga skulden på barnen istället för att fråga oss hur vi som samhälle svikt dessa barn så fundamentalt.

Forskningen är tydlig

Enligt forskningsrapporter från både kriminalvården och brottsförebyggande rådet finns det ett tydligt samband mellan arv och miljö i frågan om faktorer som leder en människa in i kriminalitet. Ovan forskning visar tydligt på att kriminalitet går att förebygga, men det kräver att vi som samhälle tar ansvar och satsar på de åtgärder som visat sig vara mest effektiva. Det skrivs om tydliga kopplingar kring tidiga insatser i barns liv och de förutsättningar de får för framtiden.

Socialtjänsten är oftast inblandad i dessa barns liv långt innan de hamnar i kriminella banor. Socialtjänsten skriker sig hesa till döva öron. De larmar, de vädjar, de kräver insatser och omplaceringar. Lärare och fritidsledare gör orosanmälningar som socialtjänsten utreder och för vidare. Men till vilken nytta?

Socialtjänsten har sedan länge klagat på sina knappa resurser och brist på samspel mellan olika samhällsinstanser (vård, skola, polis etc.). Det larmas ständigt om socialsekreterare som går in i väggen och det kommer rapporter om att en av tre socialsekreterare mår dåligt. De mår dåligt på grund av den höga arbetsbelastningen, för lite resurser och kanske framförallt på grund av känslan av maktlöshet. Mina vänner kan vittna om att lämna kvar ett barn i ett otryggt hem efter att man blivit varse om dess lidande känns omänskligt och äter upp en inifrån.

Satsa på hela samhället

Ja, det behövs mer resurser till socialtjänsten och fler kollegor. Men socialtjänsten kan inte göra något åt bostadsbristen, åt arbetslösheten, åt den ökade segregationen, åt vårdköerna för psykisk ohälsa, åt för stora skolklasser där elever med särskilda behov inte får sina behov tillgodosedda (eller åt föräldrabalken, som tyvärr många gånger kommer före barnets bästa och framtid). Ska vi komma åt kriminalitet på riktigt måste vi våga satsa på hela samhället.

Men ska vi börja någonstans, varför inte med socialtjänsten? Socialtjänster ser och hör, de är utbildade till att tidigt sätta in rätt förebyggande åtgärder för att främja barnets utveckling och välmående. Ändå lyssnar vi inte på de, ändå väntar vi tills det är för sent för att då beklaga oss över den ökade kriminaliteten bland unga.

Så en gång för alla, varför har vi en socialtjänst som vi inte lyssnar på?

Vida Basti
Vice gruppledare 

Dela den här sidan:

Kopiera länk