Krigshetsa eller förespråka fred?
Bloggtext av Moisés Ubeira, gruppledare Vänsterpartiet Sundbyberg
Sverige har tidigare kunnat stoltsera med att ha befunnit sig i fredstid i över 200 år. Under denna tid har Sverige varit en tydlig röst för fred, alliansfrihet och neutralitet. Att vara en tydlig röst för fred, till den punkt att svenska utlandsstyrkor räddades av Sveriges alliansfrihet.
Under lång tid har Sverige setts som en röst för fred. Som medlade och gjorde opartiska vapeninspektioner. Tack vare Palme var Sverige också en stark förespråkare för fred och och internationell solidaritet. Han kritiserade bland annat USA:s bombningar av Vietnam, höll brandtal mot apartheid i Sydafrika och öppnade dörren för politiska flyktingar efter statskuppen i Chile.
Dagens Sverige är en annan. Bilden som sätts nu är snarare rubriker av krigshets och ökat militarisering. Carl-Oskar Bohlin pratar om mod, men tar inget ansvar. Ulf Kristersson uppmanar att vi ska vara redo att försvara med vapen i hand, men ger inga resurser till kommuner och regioner för att överhuvudtaget skapa en rimlig beredskap. Regeringen krigshetsar och tar bort det statliga stödet till fredsorganisationer såsom Svenska Fred. Fredens röst vill regeringen alltså tysta. Istället vill de skapa rädsla och beredskap för krig. Flera orimliga ekvationer.
Jag kan också konstatera att vår omvärld är orolig. Vi har ett krig i vårt närområde. Säkerhetsläget har ökat i Sverige. Vi har en eskalerande situation i Mellanöstern där Israels ockupation och nu vedergällning mot Hamas lett till ytterligare konflikter, som i sin tur väcker nya vedergällningar. En våldsspiral som så ofta skapat mer förödelse än fred. I Sverige har vi ledande politiker som försvarar Israels handlingar och kallar dessa till och med för proportionerliga. Vi har alltså politiker som vägrar tala om fred i krigstider. Vi har också ett dekadent USA som inte släpper imperialistambitionerna. Vi har ett nostalgiskt Ryssland med nya imperialistambitioner och ett Kina som just nu flyger under radarn med sina imperalistambitioner. Alla med olika metoder, men fortfarande förödande för omvärlden. Vi andra blir bönder i ett schackspel.
Vi andra har dock fortfarande ett ansvar. Vi som inte vill se våldseskalering. Vi som vill tala om fred. Vi som vågar ta ställning och är modiga även utan att krigshetsa. När regeringen lämnar walk-over får vi ta över. När regeringen alarmerar om samhällskriser så kan vi syna regeringens inkompetens. Hur förväntar de sig att Sverige ska klara av samhällskriser, när de samtidigt skär ner i vår välfärd och säljer ut vår samhällsbärande infrastruktur och trygghetssystem? En ekvation som inte går ihop. Vår uppgift är att fokusera på att bygga gemenskap och tillit. Vår uppgift är att samla befolkningen, inte skapa splittring och främlingsfientlighet. Vi behöver stora investeringar i vårt samhälle, minska klassklyftor, och stärka det trygga och gemensamma samhället. Ett samhälle där beredskapslagren inom sjukvården inte gapar tomma på grund av kortsiktig vinstjakt. Ett samhälle där du kan lita på att vården, skolan och infrastrukturen finns där – oavsett om det råder kris eller inte.
Jag är redo och vill att vi tillsammans, kollektivt, står emot krigshetsarna för att tala om fred, frihet och en välfärd för oss alla!