Författare: sundbyberg

Under december månad publicerar vi en julkalender. Det är bloggtexter om aktuella ämnen som är viktiga för oss som parti och våra medlemmar. Idag skriver Christer Bengtsson om hur pandemin och klassamhället hänger ihop.

          Nej politik är inget mode, ingen ball och trendig grej, för de flesta är det en livsnödvändighet, och de fjantar som kan unna sig att satsa på sig själv, de ger väl fan i resten av vår mänsklighet

Björn Afzelius, ur Medan bomberna faller

Pandemin slår lika hårt mot alla sägs det. Men det är inte helt sant. De privilegierade jobbar hemifrån, medan bussförare, undersköterskor, butiksarbetare med flera måste gå till jobbet och möta risken att bli smittad. Andra blir av med jobbet för att deras arbetsplatser inte kan hålla öppet.

Storföretagen fick snabbt statliga subventioner i mångmiljardklassen när corona-spridningen tog fart. De anställda som permitterades eller förlorade jobbet är inte lika lyckligt lottade. Men hjulen ska ändå snurra, och vinsterna ska upp.

Till och med mitt i en sjukdomskatastrof av enorma proportioner visar klassamhället sitt fula tryne. Inte nog med det, klassamhället gör allt värre. Arbetare med låga löner har inte råd att stanna hemma. De arbetare som har lägst löner är dessutom ofta de som möter flest människor under sin arbetsdag.

Samtidigt vill arbetsgivarna göra situationen än sämre för arbetare genom att ta bort den relativa trygghet som ändå finns i en fast anställning. Och stora delar av fackföreningsrörelsen går med på det.

Det finns förstås ljuspunkter också. I svåra tider sluter människor sig samman och hjälps åt. Ungdomar handlar åt äldre och människor i riskgrupp. Utomhusträffar med coronasäkert avstånd ger ett viktigt socialt sammanhang för många ensamstående och digitala träffar, ibland med någon form av studieinslag gör en i pandemitider kanske tråkig fritid till någonting positivt. I de svåraste av situationer går människor ihop och löser problem själva.

Det är precis det som är politik. Det är precis det som är kamp mot klassamhället. Att sluta sig samman och göra saker tillsammans för att det behövs, inte för att någon tjänar pengar på det.

Kom och gör politik med oss. Kämpa mot klassamhället för ett samhälle utan rika och fattiga men med många människor som har det bra.

Christer Bentsson

Under december månad publicerar vi en julkalender. Det är bloggtexter om aktuella ämnen som är viktiga för oss som parti och våra medlemmar. Idag skriver Margareta om vikten av biologisk mångfald och solidaritet även till andra arter.

Blåkråka, Svart stork, Mellanspett, Lunnefågel, Tofslärka, Tornuggla, Vit Stork, Stortrappen, Svartbent strandpipare…

… är några exempel på djur som har utrotats från Sverige. Även globalt accelererar utdöendet på ett sätt som skrämmer och förvånar internationella forskare. I genomsnitt för alla vilda ryggradsdjur har 70 procent försvunnit sedan 1970-talet! [1] [2].

Det är så sorgligt när livet omkring oss tystnar och dör och vad värre är att för varje art som dör ut så har också hela det ekosystem som är artens livsförutsättningar försvunnit. Det är just därför arten utplånades. När nu den ena arten efter den andra hotas och dör ut innebär det alltså att motsvarande ekosystem hotas och dör ut. Med det ändras livsförutsättningarna för alla arter på jorden, inklusive oss människor.

För att vi – människoarten – ska ha en chans att fortsätta leva måste vi alltså sluta döda jordens ekosystem som vi är helt beroende av.

I denna ödestid är arbetet för social rättvisa av yttersta vikt. Jag är så tacksam för det arbete som Vänstern gör inom detta område. De rika och mäktiga måste lämna plats för de svaga som inte kan göra sin röst hörd i maktens korridorer. Lika viktigt är det att vi människor lämnar plats för alla andra levande varelser som vi delar vår planet med, även om de inte kunnat göra sin röst hörd i det mänskliga samhällssystemet. Vi lever alla i relation med varandra, kvinnor, män, rika, fattiga, svalor, humlor, maskar, rådjur med flera. Det vi behöver åter lära är att vårda dessa relationer och ge varandra plats.

Vårt (Vänsterns) arbetet för ett rättvist samhälle för människor är alltså samma fråga som att de andra levenade varelserna som vi bor tillsammans med äger rätten att finnas här.

Med stor glädje och en gnutta hopp upptäcker jag att Vänsterpartiet sedan 1970 lyft motioner i riksdagen att Ekocide (storskaligt miljömord) ska klassas som internationellt brott på samma sätt som Genocide (folkmord). Senast skedde detta i en motion i september i år [3].

Det pågår också ett arbete med att utöka FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna till att gälla hela vårt ekosystem – att vi ska erkänna Naturens Rättigheter.

Vilka är vi människor?

För att riktigt kunna ta in konsekvenserna av artutrotningen behöver vi knyta an till ”de andra”, de mer-än-mänskliga som vi delar vår planet med.

Trots att Sundbyberg i stort sett är en ren stadsmiljö finns det möjligheter för oss som bor här att hitta möjligheter till denna anknytning. Det finns till exempel parker och små skogsområden vi kan besöka. Det finns fåglar och fladdermöss som hittat bostad och rimliga levnadsvillkor här i staden tillsammans med oss. Kommunen har också anordnat små ängsområden där insekter vill bo. På dessa platser kan vi lättare förstå vår relation med djur och växter än när vi går på en asfalterad trottoar.

Du kan även i ditt dagliga liv enkelt knyta an till vårt ekosystem. Varje gång du häller upp ett glas vatten kan du tänka på var detta vatten kommer ifrån. Via reningsverk och vattenledningsrör kommer det vatten vi dricker från Mälaren.

Mälaren, denna stora vackra sjö som omsluter hela Stockholm och för oss i Sundbyberg flyter in i Bälstaviken. Hon påverkar oss mentalt och kulturellt genom sin blotta närvaro, men också rent fysiskt genom att vara det vatten som flyter i våra blodådror.

Om vi vet att ca 60 procent av vår kropp består av vatten så innebär det att vi som bor här till stor del består av Mälaren. Det är alltså så att du ÄR Mälaren och Mälaren är du.

Du själv har mänskliga rättigheter, såklart, det ska du ha. Men om nu Mälarvattnet och du är samma, vilka rättigheter har då Mälaren?

Tänk efter. Känn efter. Visst har Mälaren rätt att återställas från tidigare generationers giftiga industrier? Visst har hon rätt att slippa nya utsläpp av gifter och gödningsämnen? Visst är det en smärta att dämma upp hennes naturliga tillflöden, som att stasa en blodåder i kroppen?

Att på det sättet känna empati och se oss själva i relation till ett ekosystem – i det här fallet Mälaren –  gör att vi får en ödmjuk inställning till det vi har runt oss. Vi får ett perspektivskifte som i denna utdöendets tid är så brådskande.

Nyårsönskan

Inför det kommande året önskar jag dig att fortsätta den vackra processen att knyta an till alla de som vi lever tillsammans med.

Låt oss gemensamt arbeta för naturens och allas vår rätt att finnas, få våra behov uppfyllda och leva våra liv, alla vi – människor och andra – efter var och ens förmåga.

God Jul!

Margareta Ellnebo

Referenser

[1] https://www.svt.se/nyheter/utrikes/ovanligt-manga-arter-utrotade-i-ar-beror-pa-klimatforandringarna?fbclid=IwAR3bAPT3w6oxOY62QkFfyWG0elO0enyiRDEkQL3gF25ix5irC2HitrLNylM

[2] WWF: Bestånden av vilda ryggradsdjur rasar – minskat med 70 procent på femtio år (hbl.fi)

[3]  Motion 2020/21:391 Ekocid

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/ekocid_H802391

Under december månad publicerar vi en julkalender. Det är bloggtexter om aktuella ämnen som är viktiga för oss som parti och våra medlemmar. Idag skriver vår ordförande Karin Bylund om utvisningarna till Afghanistan.

I dagens lucka vill jag, i likhet med sju svenska organisationer, vädja till Afghanistans flyktingminister att säga nej till att ta emot ett stort antal tvångsutvisade ungdomar från Sverige. Imorgon återupptas nämligen utvisningarna. Läget i Afghanistan är samtidigt värre än någonsin. Talibanerna erövrar mark och fattigdomen breder ut sig av coronapandemin.

Ungdomarna har studerat i flera år och etablerat sig socialt för ett ordnat och trygg liv i Sverige. Detta efter att ha kämpat sig hit på långa resor under svåra förhållanden genom Asien och Europa för att få asyl.

Att vädja till Afghanistans flyktingminister har kommit till som ett sista försök att stoppa utvisningarna efter att fruktlöst ha försökt påverka Sveriges regering, riksdag och myndigheter att stoppa utvisningarna. Afghanistan är inte säkert för dessa ungdomar som rotat sig i Sverige. Detta är en följd av en helt miserable migrationspolitik, en skamfläck för ett så kallat civiliserat samhälle.

Karin Bylund

Under december månad publicerar vi en julkalender. Det är bloggtexter om aktuella ämnen som är viktiga för oss som parti och våra medlemmar. Idag  skriver Leif Andersson om solidaritet, pandemin och om vilka som vinner SM-guld 2021…

Nu är advent här igen och den behövs denna mörka tid på året. Jag är inte det minsta religiös men advent och jul är ändå något fint – tid för extra mycket kärlek, värme och eftertänksamhet.

Ett år som detta, med mest katastrof, död, sjukdom och en massa oro behövs inte något stort för att bli glad. Allt som har något positivt med sig suger man åt sig. Vad hoppas jag på i allt detta? Jo att vi lär oss att ensam aldrig är stark, att vi kan klara det mesta men bara om vi är tillsammans. Det absolut vackraste ordet jag vet är solidaritet och det ordet kan aldrig bli omodernt. Och genom solidaritet med varandra ska vi klara denna Covid-19-pandemi.

2021 är året som egentligen bara kan bli bättre och visst ska vi tillsammans se till att det blir så. I min värld ska vi inte ha orättvisor, fattigdom och utanförskap. Och allt börjar hos oss själva. Vill vi förändra så gör vi det ihop. USA tog till slut sitt ansvar och valde bort Trump och nu är det tid att vi tar vårt ansvar. Jag vill ha ett Sverige där jag med stolthet pratar om vårt gemensamma och där alla är lika viktiga. Ett samhälle som är VI – inte vi, dom, ni och oss.

Jag blir både glad och väldigt stolt över att få chansen att skriva på Vänsterpartiets sida – ett parti som står mig väldigt nära politiskt idag tack vare omtanken om den lilla människan. Ett samhälle är ALDRIG starkare än den svagaste länken och lova mig en sak – källgranska allt på sociala medier. Det är så sjukt mycket lögner och påhittade saker. Och risken är att om man läser det tillräckligt ofta så blir det tyvärr en sanning till slut.

Till nästa år önskar jag att Bajen tar SM-guld i fotboll 2022. Ni vet var ni hörde det först.

Jag önskar alla som läser detta, inklusive Vänsterpartiets medlemmar och Moises som bjudit in mig att få komma till tals, en riktigt god jul och ett gott nytt och mycket bättre 2021. Och vila i frid alla som gått bort i detta vidriga virus. Vi ska aldrig glömma er!

Och slutligen, något jag har lärt mig av mina fantastiska hundar Nicko och Hugo – Lev nu, just denna sekund.

Leif Andersson

Under december månad publicerar vi en julkalender. Det är bloggtexter om aktuella ämnen som är viktiga för oss som parti och våra medlemmar. Idag  kommer en hälsning från Faiza Rebandi, på organisationen Verdandi.

Verdandi är en del av arbetarrörelsen som vill påverka samhället på två sätt – dels genom politisk påverkan i arbete och även genom praktiskt kamratstödjande arbete. Vi försöker förändra samhället för rättvisa och för att minska skador från alkohol och droger.

Ha en fin jul!

Faiza Rebandi
Verksamhetsledare för Verdandi i Sundbyberg

Besök Verdandis hemsida

Under december månad publicerar vi en julkalender. Det är bloggtexter om aktuella ämnen som är viktiga för oss som parti och våra medlemmar. Idag berättar Martha Omiste om statskuppen i Bolivia, om den politiska striden och socialisternas återkomst.

Jag vill börja med att påminna om att Jonas Sjöstedt flera gånger nämnde det bolivianska folkets seger den 18 oktober, samma dag som Bolivia gick till val, i sitt sista öppna möte som partiledare.

Likaså kommenterade Vänsterpartiets utrikestalesperson Håkan Svenneling, i ett inspelat meddelande till det bolivianska partiet MAS, folkets enighet, mod och uthållighet i strävan för att återerövra demokratin och rätten att välja sina ledare, trots regeringens de facto förtryck. Håkan fördömde den svenska utrikesminister Anna Linds snabba ställningstagande att erkänna Janine Añez som konstitutionell president av Bolivia, istället för att avfärda Añez och militärens statskupp mot Evo Morales.

Varför är Jonas och Håkans kommentarer viktiga och vad betyder de?

Ett enat folk kan inte besegras

Knappt ett år har gått sedan kuppen i Bolivia, genomförd av en höger-civilgrupp med stöd av polisen och militären. President Evo Morales tvingades avgå, tillsammans med vicepresidenten och parlamentets ordförande, för att undvika ytterligare våld mot ledarna för det officiella partiet och deras släktingar.  De hade redan torterats och deras hem rannsakats och suttits i brand. Morales sökte skydd i Chapare, regionen där han började sitt arbete som facklig ledare. Men inte heller där var han säker. Det var tack vare den mexikanska regeringen som skickade ett flygplan så att Morales på ett dramatiskt sätt kunde lämna landet för Mexiko, där han erbjöds politisk asyl. Några månader senare flyttade han till Argentina (närmare Bolivia).

Mycket har hänt sedan dess. Den nya interimsregeringen förklarade sitt mål att annonsera demokratiska val inom tre månader. Men samtidigt startade våldet, övergreppen, hoten mot folksamlingar och förtrycket mot arbetarklassen, gruvarbetarna, fabriksarbetarna och ursprungsbefolkningen. Regeringen beordrade polisen att använda eldvapen mot demonstranter och ordnade straffrihet för militärer och poliser. Även civila maskerade grupper fick vapen och instruktion av militär och poliser för att bekämpa demonstranter. I det sammanhanget uppmärksammades Elon Musks intresse i Bolivias naturresurser, speciellt litium för tillverkningen av bilbatterier. ”We will coup whoever we want. Deal with it” Musk i en period då regeringens våld mot demonstranterna kostade 40 människoliv och tusentals skadade som nekades tillträde till den offentliga vården.

När Covid19 kom till landet förvärrades situationen för invånarna. Regeringen utfärdade en obligatorisk karantän med mycket strikta begränsningar som förevändning för att få kontroll över läget. Folk led av hunger med fattiga familjer som inte längre kunde försörja sig genom att sälja sina produkter på gator och marknader. Det är inte känt hur många människor som dog av smitta eller av svält.

Under tiden utnyttjade regeringen och opportunisterna tillfället för att berika sig genom statliga pengar och internationellt bistånd. Hälsoministern köpte respiratorer till mycket överdrivna priser. Inrikesministern köpte antikravall-utrustning också till överpris. De privatägda sjukhus som var bättre rustade för att ta emot patienterna krävde depositioner och säkerhet innan de tog emot covid-patienter och lämnade inte ut de döda innan notan betalades av de avlidnas anhöriga. Korruptionen, opportunismen och nepotismen spreds överallt.

Pandemin användes som förevändning för att senarelägga valet trots den uppenbara folkviljan att få rösta igen. Socialistiska partiet MAS, genom sina representanter från alla sociala rörelser, var redan klar med sina kandidater: Luis Arce och David Choquehuanca, till president respektive vicepresident.

De sociala rörelserna bakom kandidaterna var angelägna om att hålla valet så snabbt som möjligt, då en kampanj med falska anklagelser mot presidentkandidaten kunde leda till att han stängdes av. Trots att många politiska ledare, samt ledare till sociala organisationer, var förföljda eller skrämdes till tystnad, uttryckte bönder och arbetare sitt missnöje i massiva protester. De fackliga organisationerna blockerade runt 130 vägar och stängde, med stenblock och folkmassor, förbindelserna mellan de större städerna och hindrade transporterna med undantag av ambulanser och sjukvårdspersonal.

Blockaderna genomfördes efter ett gemensamt beslut av den bolivianska fackliga centralorganisationen COB och en paraplyorganisation för bönder och urinvånarna, Pacto de Unidad / Enighetspakten. Aktionerna skulle ske utan våld och man skulle släppa förbi viktiga transporter, som till exempel de som var relaterade till den pågående pandemin. Men det var uppenbart att folket inte var rädda längre, inte ens under Covid-19-pandemin. Demokratin var prioriteteten, under mottot ”Rätten till ett liv i fred”.

De demonstranter som stod del i blockaderna riskerade sina liv. Försvarsministern hade i en presskonferens hotat med ”vi kommer ge dem med allt vad vi har”. Men det ryktas att splittringen inom poliskåren gjorde att ministerns order inte följdes. I stället, hände det som få trodde var möjligt: den 13:e augusti, efter tio dagars vägblockader och protester, nåddes en överenskommelse mellan det socialistiska MAS partiet och regimen: valet skulle hållas den 18:e oktober. Den 16:e augusti, tre dagar efter överenskommelsen, var samtliga vägar öppna igen.

Morales återvändande

 Socialistiskt och antiimperialistisk partiet MAS-IPSP (Rörelsen för socialism – Politiskt instrument för folkets självständighet) är ett starkt parti. Den 18:e oktober 2020 ställde de än en gång upp mot sex högerpartier. MAS vann med 55,10 procent och fick majoritet i både övre och undre kammaren i parlamentet. Luis Arce tackade folket och sa att MAS kommer bilda en regering för landets enande. Han har planer på och stort hopp om att ge bolivianer ekonomiskt stabilitet. Detta hade han redan lyckats med som finansminister under Evo Morales mandat.

Det bolivianska folket litar på Arce och Choquehuanca, men de glömmer aldrig personen som gjorde ett bättre liv för ursprungsbefolkningen möjligt. Evo Morales, som efter ett år i exil korsade gränsen från Argentina, ackompanjerades av en stor folklig karavan till Chapare under fem dagar och 110 mil. När Evo kom fram välkomnade tusentals människor honom som partiets ledaren. I sitt tal nämnde Morales  Tupac Katari (1750-1781) en upprorsledare som avrättades av det spanska imperiet. Kataris sista ord sägs ha varit: ”De har mördat mig, men imorgon kommer jag komma tillbaka i formen av miljoner”.  Evo Morales sade då ”Nu är vi tillbaka och vi är miljoner”.

Martha Omiste

Under december månad publicerar vi en julkalender. Det är bloggtexter om aktuella ämnen som är viktiga för oss som parti och våra medlemmar. Idag skriver Berit Axelsson om varför en liten skattehöjning hade gjort stor skillnad. 

Moderaterna kallade Sundbybergs-styrets budget för lyxfällan-politik för beroendet av engångsintäkter. Det kan dock finnas skäl för lite eftertanke. Under Moderaternas styre lät de mycket engångsintäkter från försäljningar finansiera verksamheterna, alltså precis det som de nu kritiserar styret för.

Då kommunen har stora underskott finns det bara ett parti som är beredd att öka den stabila finansieringen – alltså skatten. Det partiet heter Vänsterpartiet. Med en skattehöjning på bara 20 öre hade vi sluppit besparingar på äldreomsorgen och förskolan, som nu planeras. För en person med månadslön på 25 000 kronor innebär det bara 40 kronor mer i skatt.

I dessa tider när coronan slår hårt mot äldrevård, skola, förskola och kultur behövs skattemedlen än mer för att säkra dessa verksamheter. I längden blir det mycket dyrare för alla Sundbybergare om vi inte satsar helhjärtat i kristider. Allt som vi inte satsar förebyggande blir fruktansvärt dyrt i slutändan, både i pengar och mänskligt lidande. Ett enda barn som hamnar snett kan bli kriminell i tidig ålder och slutligen måste låsas in, kostar samhället enorma belopp (för att inte tala om otrygghet och våld). Dessa pengar hade istället kunnat användas inom barnomsorg, skola och äldrevård. Dumsnålheten går före visheten.

Med andra ord tror jag att vi alla är beredda att avstå en mindre summa för att få ett tryggare och bättre samhälle som inkluderar alla.

Berit Axelsson

Under december månad publicerar vi en julkalender. Det är bloggtexter om aktuella ämnen som är viktiga för oss som parti och våra medlemmar. Idag skriver Jesper Wiklund om anställningstryggheten som nu är under hot.

Vad gömmer sig bakom lucka nummer 6? Nämen, är det inte ett uppsägningsbesked! ”Du blir härmed uppsagd på grund av arbetsbrist”. Din uppsägningstid är två månader, under den tiden ska du jobba på som vanligt. Efter det får du A-kassa på cirka 20.000 kronor före skatt. Vad din arbetsgivare betalar? Inget.

Det är alltså vad det kostar att säga upp folk i det här landet. Är det svårt? Nej, Arbetsdomstolen ger arbetsgivaren nästan helt fritt att själv avgöra om det råder ”arbetsbrist” eller inte. Den enda lilla begränsning som finns är att arbetsgivaren själv inte bestämmer vem som ska sägas upp, utan de måste följa vissa regler. Det är dessa regler som den Socialdemokratiska regeringen nu går i bräschen för att urholka ännu mer. Vårt sista lilla skydd mot arbetslöshet och arbetsgivares godtycke är vad de nu plockar bort.

Vad kan du göra åt det då? En massa. Engagera dig i fackförbundet på din arbetsplats – det fack som avtalat kollektivavtalet du är anställd på eller det fack som organiserar flest av dina kollegor (finns det inget kollektivavtal så börja med att gå ihop och kräv det!). Bli förtroendevald i ditt fackförbund och verka för att de ska stå upp för anställningstryggheten. Ju fler som är medlemmar desto större möjligheter har fackförbunden att stå emot attackerna från Svenskt Näringsliv, Timbro, högerpartierna och… Socialdemokratin.

Och just ja – du kan bli medlem i Vänsterpartiet. Vi står upp för trygghet på arbetsplatserna alla dagar, tillsammans.

Jesper Wiklund

Under december månad publicerar vi en julkalender. Det är bloggtexter om aktuella ämnen som är viktiga för oss som parti och våra medlemmar. Idag skriver Veronica Kallander apropå Internationella funktionshinderdagen som var i veckan.

Jag sitter här med tomt, vitt ark, framför mig och ska skriva en text till vår julkalender-blogg. Det är så mycket jag VILL ha sagt, men orden vill liksom inte komma till mig. De stockar sig någonstans på vägen mellan hjärnan och tangentbordet.

Så får jag plötsligt lite hjälp. I Facebook-flödet påminns jag om en sång av Marie Fredriksson. Jag går in och läser hela texten. Det känns som om hon, Marie, vill säga oss något, därifrån sin himmel:

”I en tid som vår det känns så underligt. Så vemodigt ikväll. Regnet faller ner och det är ingen här jag riktigt känner igen. Det blir åter vinternatt och jag hoppas att du redan lämnat stan. Det blir nog en vacker natt. En ensam stilla tår, i en tid som vår….”

Som ett anthem för hela året 2020. I skuggan av pandemin, i den tid som är vår, pågår ändå både liv och politik. Det corona tydligt visat är hur väl vi behöver ett samhälle som håller ihop, i alla dess delar. Till det behövs vänsterpolitik. Eller mer specifikt Vänsterparti–politik.

Men istället har vi här i kommunen ett Januariavtalet light. I regionen är det gamla Alliansen som styr, med gott stöd av Miljöpartiet och i riksdagen ges det parti inom Januariöverenskommelsen, som har lika stort väljarstöd i procent som en lättöl, orimligt stort inflytande på den socialdemokratiskt styrda regeringen.

Konsekvenserna av detta är tydligt: I Sundbyberg sparar styret in på barn i förskolan och på äldre – mitt i en pågående pandemi! Inom Region Stockholm är det såna som jag –personer med normbrytande funktionalitet – som står i skottgluggen. Det senaste påfundet nu är att vi som har hjälpmedel ska tvingas hyra en del av dem, till exempel elrullstolar, och betala fullt pris för andra, till exempel tyngdtäcken.

Nu i veckan, den tredje december, var det Internationella funktionshinderdagen. En dag inrättad av FN för att lyfta konventionen för mänskliga rättigheter för personer med normbrytande funktionalitet. Vi måste ha ett vänstersvar på denna fråga, när högern och sossarna kommer med floskler som knappt fäster på ett papper ens! Vänsterpolitik handlar om att se till allas behov!

Det är lätt att vika ner sig i tider som dessa. Men vi har inte råd med det! Varenda dag fram till valet i september 2022 måste vi visa det absurda i experimenten med marknadsliberalismen! Vi måste visa och påminna om att i kris håller vi ihop och när pandemin en dag är över är det ett systemskifte som måste till! Vi måste åter skapa ett samhälle som finns där för sina invånare, solidariskt finansierat av oss alla. Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov!

Veronica Kallander

Under december månad publicerar vi en julkalender. Det är bloggtexter om aktuella ämnen som är viktiga för oss som parti och våra medlemmar. Idag bjuder Kenneth Lindmark från Hörselskadades Riksförbund på en vardagsnära dikt.

Jag ser att ni pratar,
men jag hör inget.
Jag ser att ni skrattar,
men jag vet inte varför?

Jag ser att någon pratar med dig,
men jag hör inget.
Jag ser att du gråter
Men jag vet inte varför?

Jag ser att något ropar,
men jag hör inget.
Jag ser att du blir ensam,
men jag vet inte varför.

Jag får fram till dig,
men jag hör inget.
Jag lägger armen om dig
och försöker trösta för jag har också känslor!

Kenneth Lindmark
Hörselskadades Riksförbund