• Att regionala skyddsombud ska få rätt att verka på arbetsplatser med kollektivavtal även om det för tillfället inte finns någon medlem där.
• Att alla anställda ges tillgång till en effektiv och kvalitetssäkradföretagshälsovård
• Öka resurserna till forskning, utbildning, tillsyn och förebyggande arbetsmiljöarbete.  

Under december månad publicerar vi en julkalender. Det är bloggtexter om aktuella ämnen som är viktiga för oss som parti och våra medlemmar. Bakom lucka 12 berättar Salvador Perez om varför han tycker att DU ska gå med i Vänsterpartiet.

Det var i augusti år 2017 jag för första gången steg in i vår partilokal i Storskogen. Jag var 26 år och jag minns det tydligt. En kompis var på besök i Stockholm och han körde mig till mötet. Jag minns att vi använde GPS:en på min mobil för att hitta rätt. Det var nog bland de första gångerna jag överhuvudtaget var i Storskogen. Kanske eftersom jag växte upp i Hallonbergen var Storskogen en av de stadsdelar i Sundbyberg jag bara kände till vid namn (jag hade, hör och häpna, aldrig gått över bron till Ör innan jag flyttade dit i januari 2018). Jag minns att jag var nervös och att mitt hjärta bultade när jag skulle presentera mig. Resten av mötet är suddigt men när jag gick ut från partilokalen hade något förändrats i mig. 

Det var långt ifrån självklart för mig att gå med i och bli engagerad i ett politiskt parti. Trots att jag var väldigt intresserad av samhället och av politik tänkte jag länge att det inte finns något parti som fullt ut passar just mig. Så tror jag många unga tänker, och det är synd. Istället för att tänka att ett parti måste passa en fullt ut är det bättre att hitta ett som man har flest gemensamma nämnare med. I partierna pågår i bästa fall en ständig utveckling av politiken, något man kan man vara med och påverka som medlem. I Vänsterpartiet vässar vi just nu vår politik på flera områden. Själv har jag en egen upplevelse av att vara med och påverka politiken. Jag var med och väckte förslaget om att Norrenergi, som kommunen äger tillsammans med Solna, ska sluta sälja utsläppsrätter. Det var ett förslag vi lanserade lokalt innan valrörelsen 2018. På fullmäktige i november 2019 togs beslut att Sundbyberg ska jobba för att Norrenergi ska sluta sälja utsläppsrätter. Känslan av att vara med och ta något från förslag till beslut var obeskrivlig. Det hoppas jag att du också får vara med om. 

Idag förstår jag att ett partipolitiskt engagemang är nödvändigt. De politiska partierna är centrala enheter i vår parlamentariska representativa demokrati, det går inte att bortse från. Med det sagt finns inget hinder från att vara engagerad både i och utanför ett politiskt parti. Det ena utesluter inte nödvändigtvis det andra, men ett politisk parti är en nödvändig plattform, tycker jag nu. I bästa fall kommer man till en partiförening med stark interndemokrati. Det tror jag är nyttigt för många föreningsovana, inte minst yngre. I vår partiförening diskuterar vi medlemmar olika frågor och ger mandat till våra ledare om hur de ska agera. Om du gått förbi vår partilokal sent på kvällen har du kanske sett att det är tänt. Där sitter vi oftast och vrider och vänder på saker. Det är långt ifrån självklart i alla partiföreningar men så är det i vår. Jag kan inte lova att det blir som du vill, men du kommer att få göra din röst hörd. Det är nyttigt i sig. 

I ett större perspektiv är det så att det inte går att förhålla sig neutral till samhällsutvecklingen Det var så jag tänkte: att jag måste göra något. Jag kunde till slut inte förhålla mig neutral till att högern systematiskt plockar isär den svenska samhällsmodellen med gemensamma trygghetssystem, att extremhögern flyttar fram sina positioner genom att ställa människor mot varandra eller att ett stort statsbärande parti som varit så viktigt för Sverige av allt att döma förlorat fotfästet och numera inget mer än genomför högerpolitik. 

Nu kanske det låter som du måste engagera dig till tänderna och ta en massa uppdrag. Så är det inte förstås. Alla behövs i kampen för ett mer jämlikt samhälle. Det är fel om man tror att alla måste göra allt, men alla behövs och alla kan göra något. Du behöver inte och ska inte jämföra dig med de som syns mest, skriver mest, talar mest och så vidare – du behöver bara vara dig själv och ta med till oss vad du har att bidra med. Det är vår gemensamma uppgift att se till att just dina förmågor kommer till sin rätt.

Avslutningsvis tycker jag att du ska engagera dig i Vänsterpartiet om du vill se ett Sverige och ett Sundyberg för alla – inte för de rika. Vänsterpartiet är det enda parti som i varje givet läge står upp för den sociala tryggheten och därigenom, på politisk väg, vill mota de högerextrema krafterna. Vi är garanten för att det överhuvudtaget ska föras någon slags vänsterpolitik, inte minst nationellt. När vi sätts åt sidan får högern och extremhögern fritt spelrum och då blir Sverige sämre.genom  nyliberal åtstramningspolitik. 

Och, vi är det enda verkligt systemkritiska partiet, det enda partiet som vill ersätta kapitalismen med något annat. Med demokratisk socialism.

För att göra mer behöver vi bli fler. Vi behöver dig. 

Vi tar kampen varje dag, ta min hand och kom med oss. 

Under december månad publicerar vi en julkalender. Det är bloggtexter om aktuella ämnen som är viktiga för oss som parti och våra medlemmar. Denna kalenderns elfte dag skriver partistyrelseledamoten och kommunfullmäktigeledamoten Veronica Kallander om vikten av ett funktionsrättsperspektiv och att Vänsterpartiet behöver bli bättre på det i praktiken.

Till denna blogg hade jag tänkt skriva om nåt helt annat. Men verkligheten, både personligt och politiskt, kom i vägen.

Jag har sen jag var 10 år gammal aktivt jobbat för att jag och alla andra som bryter mot normen om den fungerande kroppen ska ha vår självklara, jämlika, plats i samhället! Min nästa födelsedagstårta kommer att ha 48 ljus! Jag har i över 10 år varit partipolitiskt aktiv och sen 2012 sitter jag i Vänsterpartiets partistyrelse.

Jag hade verkligen önskat att mitt facit, såhär långt, hade sett bättre ut!

Hela mitt syfte med att vara politiskt aktiv är och har alltid varit att vi ska sluta prata om ”funktionshinderfrågor”, som något apart,  någon annanstans. Jag hävdar med bestämdhet att vi, på samma sätt som vi har socialismen och feminismen som ett raster över alla politiska frågor, också måste ha funktionsrättsperspektivet med i allt.

Självklart kan det sägas att jag pratar i egen sak. Det kanske uppfattas så, vad vet jag? Men för mig vore det tjänstefel att INTE använda den plattform jag ändå har, att förändra partiets synsätt och politik!

Nu vill jag ju inte förmätet hävda att JAG är den enda i partiet som driver på i en bättre riktning när det kommer till funktionsrättsperspektiv. Samtidigt känner jag, särskilt med det som hamnar på partistyrelsens bord, att hade jag inte drivit på så hade det glömts bort.

Vänsterpartiets funkisnätverk har fått igenom en del motioner genom åren. Men de ska implementeras också och där går det trögare.

Samtidigt som jag gjort funktionsrättsperspektivet till ”min” politiska fråga, så är den ju också högst privat.

Jag har allt oftare känt att, visst bereds jag väg in och visst lyssnas jag på i styrelserummen, men utanför, i de sociala sammanhangen, där är jag inte med. I de där informella mötena där mycket ändå diskuteras (inbillar jag mig, jag vet ju inte).

Jag vet inte om det är jag som är överkänslig, men för att parafrasera fantastiska Mia Skäringer:

Kan de vara så att andra är underkänsliga?!

Under december månad publicerar vi en julkalender. Det är bloggtexter om aktuella ämnen som är viktiga för oss som parti och våra medlemmar. Idag, den tionde dagen, kommer ett vrål av ilska och kamplust från vår kassör Karin Bylund.

Lögn, lögn och förbannad dikt!
Hur kan en riksdagsman med en svans av slipsklädda halvgamla vuxna män
få stå så oemotsagd,
få bli så citerad,
få bli så kliad i nacken och dunkad i ryggen
få dra sin lögn om och om igen om

”MASSINVANDRINGEN”

– Ni vet vem jag menar.
Det hjälper inte att forskare, att faktagranskare, att kunniga i ämnet och vederhäftiga, insatta personer gång på  gång  säger att det inte finns någon ’ma’ (jag vill inte ta ordet i min mun) – han står fortfarande där och ljuger!
Och pöser i självgodhet över sin strålande slutledning, att det är MA som är orsak till gängvåld, skjutningar, fattigpensionärer, vårdköer och gud och hans moster från Sölvesborg (nej gud har EBT monopol på, men mostern), vårdbehövande, (men inte hemlös, för det får man inte vara i Sölvesborg).
Och att alla, från nickande TV-kommentatorer till högerfigurer i riksdagens långa korridorer, redo att skaka hans hand bara sväljer den där stinkande sörjan av floskler, lögner och förbannad dikt!
För det är ju ren och skär främlingsfientlighet,
ren och skär rasism!
Och det tycks fungera så bra i tider av nedskärning, av ökade klassklyftor , av nedmontering av välfärden och det allmänna!
Det tycks passa som hand i handske….
Men…
…det bara tycks kamrater!
…
Det kan – och ska vi
…ändra på kamrater!

Under december månad publicerar vi en julkalender. Det är bloggtexter om aktuella ämnen som är viktiga för oss som parti och våra medlemmar. Vår vice gruppledare i kommunen, Vida Basti, är själv från Iran och skriver backom lucka nio om de protester mot regimen som brutit ut på fler än 200 platser runt om i Iran.

Bakgrund: 1953 inleddes operation Ajax, vilket är den operation genom vilken amerikanska CIA och brittiska MI6, med stöd av Irans dåvarande diktator Shahen, avsatte landets folkvalda premiärminister, Mohammad Mosaddeq genom en statskupp och störtade dennes regering. Mosaddeq nationaliserade landets oljekällor vilket skadade brittiska och amerikanske oljeintressen. Det iranska folket och dess vänsterrevolutionärer störtade senare Shahen (kungen) och hans diktatur. 

År 1979 beslutade USA och dess allierade att tillsätta en ny diktator, Ayatollah Khomeini, för att säkerställa sin makt i regionen och över den dyrbara oljan. En islamistisk diktatur har sedan dess härjat i landet och förtryckt det egna folket i 40 års tid. Hundratusentals människor, vuxna såsom barn, har blivit torterade och avrättade i sin kamp om frihet och demokrati. 

Mina egna föräldrar fängslades som tonåringar för att de delade ut flygblad tillhörande motståndsrörelsen. De har sett sina vänner bli torterade och avrättade. Min faster dog, höggravid, under tortyr men familjen fick aldrig hennes kropp tillbaka eller ett erkännande om att hon var död, vi har fått informationen genom hennes cellkamrater. Min fosterpappa lyckades rymma från fängelset i flykt från sin avrättning. Mina hjältar!

I november kunde vi läsa om hur arbetarklassens massdemonstrationer spridit sig över hela landet i protest mot det tredubblade bensinpriset, bristen på medicin samt extrem fattigdom som spridit sig över hela landet. Regimen svarade med att stänga ner internet i hela landet i över en vecka. De har fängslat tusentals demonstranter och hotar med att alla som tillfångatas kommer att torteras långsamt till döds, i ett desperat försök att tysta upproren. Regimen skjuter direkt mot demonstranterna från hustak och helikoptrar samt angriper sjukhusen där de tillfångatar skadade. Familjerna som vill få begrava sina älskade måste först betala för kulorna som dödat de. Därefter gör regimen räder på begravningarna för att fängsla fler. De yngsta som mördats är så unga som 13 år gamla. Anhöriga har tagit fram namnlistor på de över 600 personer som dödats och siffran befaras stiga. När iranier från utlandet ringer sina släktingar hör man underrättelsetjänstens röster i bakgrunden, så vi frågar bara om alla mår bra som kodord för ”är ni oskadda”? 

Alla diktaturer faller förr eller senare. Jag hoppas innerligt att mitt folk snart ska få den frihet och demokrati som de förtjänar. Iranierna kommer att minnas vilka regeringar i världen som stod bakom folkets kamp och vilka som gjorde eftergifter för att gagna sina egna politiska intressen. 

Från UIs hemsida: ”Iran har mycket stora kända reserver av både naturgas och olja. Det innebär nästan en femtedel av den kända naturgasen i världen och nästan en tiondel av oljereserverna. I landet finns dessutom gott om mineraler som järn, kol, zink, nickel, svavel, krom och koppar.”

Under december publicerar vi en julkalender. Det är bloggtexter om aktuella ämnen som är viktiga för oss som parti och våra medlemmar. Bakom den åttonde luckan skriver Karin Bylund, kassör i Vänsterpartiet Sundbyberg, om PISA-undersökningen.

Den senaste Pisa-rapporten kom nu i dagarna. Vad är det egentligen ?
En jämförande rapport om studieresultat i olika länder som OECD arbetar fram vart tredje år. Matte, naturvetenskap o läsförståelse hos niondeklassare – den jämför olika länders resultat , där Kina , Japan o Estland ligger högt. Sverige har sedan några mättillfällen klättrat uppåt ,  efter en nedgång för en del år sedan. Och ligger nu lite ovan genomsnittet. OECD-rapporten mäter bara vissa typer av studieresultat – inte hur BRA skolan egentligen är.
– inte vad barnen lär sig i andra ämnen såsom samhällsorienterande ämnen eller språk,
– inte heller kreativa och skapande förmågor, empati och tillit till sig själv, kommunikation, initiativ- och idéförmåga, problemlösning,
-inte heller hur man tillämpar sina kunskaper, – inte hur barnen trivs eller vad barnen själva anser om sin skola.

Rapporten har i flera år använts som ett hårt slagträ för att öka kontrollen över skolan, över lärare o elever. Fler betyg, betyg lägre ner i åldrarna, fler bedömningar och prov/kontroll, mer disciplin och mer katederundervisning. Och till att svärta ner skolan, barn och lärare än mer.
Samtidigt som den förhärskande politiken har varit: sälj ut skolan, sälj ut , sälj ut, privatisera ! Och som ett resultat av detta: skolor som blivit kvar i fattigare bostadsområden i kommunal regi har utarmats på resurser, med färre lärare, större klasser o fritidsgrupper, färre elevassistenter och mindre elevhälsa, mindre pengar till undervisning.
En ENORM pengaförskjutning har skett från den allmänna skolan för alla barn,  till privata skolor drivna via aktieportföljer och av riskkapitalister. En rutten politik rakt igenom – och en skolgång som kunde ha varit SÅ mycket bättre för många, många barn och idag, unga vuxna – OM bara viljan, den politiska viljan hade funnits! Viljan att låta satsa på en samhällets skola i stället för att gynna kapitalisters galna profithunger!

(PS : en sak att notera med Pisa -rapporten är att även denna rapport konstaterar att skillnaderna har ökat YTTERLIGARE mellan de elever som får goda resultat och de med sjunkande resultat. En följd av privatisering och marknadsinriktning av en av de viktigaste funktioner för vårt allmänna samhällsbygge: skolan . DS).

Under december månad publicerar vi en julkalender. Det är bloggtexter om aktuella ämnen som är viktiga för oss som parti och våra medlemmar. På den sjunde dagen skriver Jesper Wiklund, facklig ombudsman och f d gruppledare för Vänsterpartiet i Sundbyberg om arbetslivets bistra verklighet.

”Får de verkligen göra så här?” Det är nog den vanligaste frågan jag som facklig förhandlare får från medlemmar jag företräder. Svaret är deprimerande ofta ”nja, de gör en fuling”. 

Sanningen är nämligen den att tvärt emot vad de flesta tror så är det både lätt och billigt för en arbetsgivare att säga upp folk. Som uppsagd så får du inte ett stort avgångsvederlag, du är inte ens berättigad till att slippa jobba under uppsägningstiden.

Däremot är det inte helt lätt för en arbetsgivare i Sverige att själv bestämma vem det är som ska sägas upp. De kan inte godtyckligt säga upp en person på grund av personliga skäl om de inte kan visa på att hen misskött sig och inte skärpt sig trotts varningar eller stöd i att förändra sitt beteende.

Det är alltså den trygghet du har som anställd. Arbetsgivaren kan enkelt minska antalet anställda, men får inte själv bestämma vilka det är som ska bort. Det är din trygghet som anställd. 

Den här minimala tryggheten vill nu regeringen ta ifrån dig. De vill kunna utöka arbetsgivarens rätt att själv få bestämma vem det är som ska bort – även när de inte anför några personliga skäl som grund för uppsägningen. Högerpartierna och rasisterna i SD har drivit det här länge, men nu har de i och med 73punktsöverenskommelsen alltså även fått med sig Socialdemokraterna.

De gör en fuling och vill ta ifrån dig din trygghet. Svara med organisering – ring din riksdagsman, gå med i facken och organisera er på arbetsplatsen. Bara så stoppar vi både rasisterna och borgarna. De gör en fuling, vi knyter nävarna. 

Under december månad publicerar vi en julkalender. Det är bloggtexter om aktuella ämnen som är viktiga för oss som parti och våra medlemmar. Idag skriver vår gruppledare i kommunen Moises Ubeira om budgeten och vad den innebär.

Vänsterpartiet i Sundbyberg vill ha ett jämlikt Sundbyberg där vi skapar goda förutsättningar för bra livsmöjligheter för alla medborgare i kommunen, inte bara några få. Därför är Vänsterpartiet också främsta försvararen av en kommun med goda resurser till sina verksamheter istället för besparingar och privatiseringar.

Budgetfullmäktige den 6 november är troligtvis första steget i ett vägval. Mer resurser till välfärden eller inte. Skattehöjning eller nedskärningar. Regeringens nuvarande politik gynnar rika mer än kommuner. Effekten blir att kommuner måste omforma sina resurser genom att skära ner eller höja skatten. 

Det vi kunde konstatera var att fanns det en tydlig skillnad mellan minoritetsstyret, högeroppositionens och Vänsterpartiets förslag till budget. För att kunna parera regeringens horribla skattepolitik föreslog Vänsterpartiet, som enda parti i fullmäktige, en skattehöjning. En annan skillnad var att Vänsterpartiet också kunde slopa alla besparingskrav på förskoleverksamheterna i Sundbyberg. Det är så vi skapar en långsiktig och hållbar ekonomisk situation för Sundbyberg. Staden växer och fler barn föds och flyttar in. Det kräver mer välfärd och också mer resurser. Vänsterpartiet lade tex cirka 20 miljoner mer på kommunens verksamheter jämfört med styret (S-C-L) och nästan 100 miljoner mer än högeroppositionen (M-Mp-Kd). Högeroppositionens förslag hade varit en ren slakt av stadens alla verksamheter.

Det har nu gått en månad efter budgetfullmäktige. Och staden kommer att anpassa sig till sina nya ramar för 2020. I många fall blir det inte alltför stora förändringar, samtidigt som vissa verksamheter kommer att ha en och annan utmaning framför sig. Samtidigt märktes på fullmäktige att minoritetsstyret i Sundbyberg är pressade från vänster. Grundskole,- och gymnasienämnden hade inga besparingskrav, samtidigt som tex kultur och fritidsnämnden fick bättre ramar. I talarstolen stod flera representanter från styret och försvarade stoppet för ombildning av hyresrätter – ett krav från just Vänsterpartiet. Detta är tack vare det fina stöd som Vänsterpartiet fick i valet 2018. Vänsterpartiet gör alltså skillnad!

Det är tydligt att Vänsterpartiet behövs i Sundbyberg. Tack vare stödet från väljarna har vi inte bara lyckats stoppa ombildningar i staden, utan vi har bland annat också stoppat nedskärningar inom grundskolan. Men kampen fortsätter! 

Vänsterpartiet måste växa. Vi är garanten för ett solidariskt Sundbyberg där vi skapar bättre förutsättningar för alla medborgare i vår kommun. Vi måste vara modiga och stärka våra verksamheter så att de anställda får blomma ut till de proffs de är i sin verksamhet. Det är så vi skapar ett hållbart samhälle där vi kan tillmötesgå våra medborgares olika förutsättningar för att förverkliga sina liv. Det är så vi skapar ett samhälle för alla, och inte bara några få.

Under december publicerar vi en julkalender. Det är bloggtexter om aktuella ämnen som är viktiga för oss som parti och våra medlemmar. Idag skriver Salvador Perez om Januariavtalet och väljarsympatierna.

I förrgår kom Statistiska centralbyråns, SCB:s, stora opinionsmätning. Enligt mätningen når Sverigedemokraterna en toppnotering med 22,6 procent av väljarstödet medan Socialdemokraterna får 26,3 procent, en bottennotering. 

När Socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad kommenterar opinionsmätningen i Dagens Nyheter är hennes kommentar att “Januariavtalet är bra för Sverige, men det har också genomförts en del beslut som inte varit så populära.” 

Jag menar att Rådström Baastads uttalande är häpnadsväckande. Det är verklighetsfrämmande.  Januariavtalet är tvärtom vad Rådström Baastad säger till Dagens Nyheter – alltså inte bra för Sverige. 

Med Januariavtalet kommer högerpolitik. Värnskatten har redan slopats. Det innebär mer i plånboken för de som har det väldigt bra. 61 000 kr i månadsinkomst eller motsvarande 703 000 kr i årsinkomst har varit gränsen för att betala värnskatt. Det är två gånger en genomsnittlig industriarbetares årsinkomst. Att sänka skatten för de rika är högerpolitik rakt av. Att göra det i ett läge där vi har brister i skola, vård och omsorg – kärnan i välfärden och den svenska samhällsmodellen – det är helt enkelt inte att bygga ett samhälle som är stark. Det är att medverka till att förstärka klassamhället. 

I Januariavtalet finns också att marknadshyror ska införas. Det skulle innebära kraftigt höjda hyror. Enligt en stor genomgång från Hyresgästföreningen skulle marknadshyror ge  hyreshöjning på upp till 5o procent i vissa områden i Stockholm och Göteborg. Där jag själv bor, i Ör, skulle hyran höjas med 25 procent, enligt samma genomgång. Marknadshyror motiveras med att det skulle lösa bostadsbristen men det finns inget belägg för att det skulle vara på det sättet. De enda som tjänar på marknadshyror är hyresvärdarna, inte vanliga människor. Vänsterpartiet håller med Hyresgästföreningen när de säger att marknadshyror är ett förakt mot vanligt folk, därför är vi såklart emot marknadshyror. Att stödja marknadshyror är att medverka till att förstärka klassamhället. 

En tredje sak som finns i Januariavtalet är förslag som urholkar arbetsrätten. Trots att förändringarna ännu inte trätt i kraft ännu har tankesmedjan Arena Idé i en ny rapport visat att det redan pågår en oroande utveckling gällande arbetstryggheten.  Enligt tankesmedjan jobbar redan idag 740 000 människor i Sverige under osäkra arbetsförhållanden och majoriteten av de osäkra anställda återfinns inom LO-yrken som vård, skola, omsorg och handel. Det är alltså läget idag, innan Januariavtalets förslag blir verklighet. Så kan vi inte ha det.  Dessutom finns i Januariavtalet punkter om lägre löner. Att medverka till att urholka arbetsrätten och försämra anställningstryggheten är att förstärka klassamhället. 

För att återkoppla till inledningen och Sverigedemokraterna tror vi att skälet till att de har kunnat växa sig så stora är att övriga partier har fört en högerinriktad politik som har stramat åt det offentliga. Så har förtroendet för den svenska samhällsmodellen och välfärden sakteligen eroderats, till och med när Socialdemokraterna har haft regeringsmakten. Vanliga människor har märkt av dessa försämringar och har reagerar genom att straffa de ansvariga, därför tror jag att en ansenlig mängd av Sverigedemokraternas väljarstöd handlar om folk som uttrycker sitt missnöje med den politiska riktningen. I takt med att visionerna hos de etablerade partierna om  hur politiken kan förändra samhället har slocknat eller uppfattats så har Sverigedemokraterna fyllt tomrummet med sin vision: att allt blir bra och samhällsbygget fortsätter om vi bara kastar ut invandrarna och återgår till ett etniskt homogent Sverige.

Det är förstås en förenklad och felaktig analys. Det är högerpolitiken som försvagat Sverige och samhällsgemenskapen. I bakgrunden finns kapitalintressena. Om du tycker att det låter som stollig vänsterjargong att tala om “kapitalintressena” så vill jag uppmärksamma något som är aktuellt just nu: sjukvården. Nu när krisen i sjukvården uppmärksammas är högerns svar att privatisera den och avskaffa det gemensamma. Om du inte tror mig lyssna på Ekots senaste lördagsintervju där Benjamin Dousa förespråkar privatisering. Det gör också Irene Svenonius, efter att hon kört Nya Karolinska i botten. 

Vad vill då Vänsterpartiet? Vad är vårt alternativ? Såväl i nationellt, i regionerna och i kommunerna är vår politik samstämmig: vi vill inte skära ned i välfärden. När andra vill riva ned, vill vi bygga upp. 

Vänsterpartiet gick inte framåt i mätningen. Kanske har vi inte varit tuffa nog mot regeringen. Kanske behöver vi vässa vår egen politik och synas på gator, torg och arbetsplatser mer än vi gör idag. För det behöver vi dig, dina idéer och din vilja att bygga tillsammans med oss. 

Vi tar kampen varje dag, kom med oss.

Under december månad publicerar vi en julkalender. Det är bloggtexter om aktuella ämnen som är viktiga för oss som parti och våra medlemmar. Så här på fjärde dagen har vi en gästblogg, skriven av Ariana Aires om valet i Uruguay.

Den 27:e oktober var det val i Uruguay. Min släkt finns utspridd i Europa och Uruguay och i AirInternational, släktens Whats-App-chat, diskuteras allt från familjehändelser, poesi, historia och politik. Den senaste tiden har valrörelsen varit ett av de viktigaste ämnena. När jag vaknar på morgonen dagen efter valet ser jag flera glada inlägg från släkt och vänner som under natten har firat att Frente Amplio, en koalition av vänsterpartier, ser ut att vinna valet. På väg till jobbet tänker jag på det jobbiga politiska läget hemma i Sverige men känner att det trots allt finns hopp ute i världen, att det finns inspiration tex. i Uruguay.

Under arbetsdagen plingar det till i AirInternational, min kusin Valentina skriver att Frente Amplio inte vann första omgången. Rösträkningen är klar och det visar sig att de fick 40% av rösterna. Om inget parti får mer än 50% så avgörs inte valet där utan man går vidare till en andra valomgång mellan de två presidentkandidaterna med flest röster.

Det betyder att Frente Amplios kandidat, Martinez, ställs nu mot Lacalle, kandidat för los Blancos (de vita), som kom tvåa med 29%. Los Blancos är ett konservativt parti som har varit det största oppositionspartiet de senaste 15 åren under Frente Amplios regeringstid. 

Los Colorados (de röda), som är ett liberalt parti, hamnar trea med 12%. Innan Frente Amplio kom till makten 2004 har Uruguay regerats av antingen Blancos eller Colorados, med en stor dominans av Colorados under 1900-talet. Det var under en Colorado-regering som den först folkvalda presidenten Juan María Bordaberry upplöste Uruguays generalförsamling och lämnade över makten till militären 1973. Han regerade som diktator fram till 1976. Diktaturen tog slut 1985 och 2010 dömdes Bordaberry till 30 års fängelse.

Till mångas förvåning uppkom under valet ett nytt parti, Cabildo Abierto, med kandidaten Guido Manini, som får 10% av rösterna. Att Manini är en före detta militär med en auktoritär retorik om “lag och ordning” och som är emot de progressiva förändringar som Frente Amplio genomfört, oroar många. När jag frågar min morbror vilka de är säger han rakt ut: “nazis”.

När det står klart att valet går till en andra omgång annonserar de andra partierna snabbt ett samarbete. Colorados, Cabildo Abierto och andra mindre partier kommer att stötta Lacalle, los Blancos kandidat. När jag pratar med min gamla klasskamrat Macarena om hur de där första veckorna efter den första valomgången var berättar hon:

“Vi var helt fyllda av djup sorg, vi grät, vi pratade och försökte förstå. Vi oroade oss och fortsatte gråta. Efter en vecka började vi återfå styrkan och olika grupper till stöd för Martinez bildades. Människor delade sina berättelser, argumenterade, diskuterade, inte bara Frente Amplio-politiker, utan även andra som är rädda för vad alternativet innebär.”

En ny valrörelse drar igång. I AirInternational övergår diskussionerna att handla, förutom valrörelsen, om kampen i Chile och sedan kuppen i Bolivia. Vi delar artiklar, analyser och förfäras åt fascismens frammarsch i America. Min kusin Emiliano säger att det är hemskt hur det inte ens går att tänka tanken på att röra de rika makthavarna. Min kusin Valentina fortsätter: “Här tror alla att högern vinner, men om högern inte vinner, kommer det också att bli konflikter? Jag är säker på att det blir jämnt men att el Frente vinner.” Vi försöker ge varandra styrka och uppmuntran också. “Åtminstone den nya argentinska presidenten var en av de första att fördöma det här med Bolivia”, skriver min ena morbror.

När jag frågar min vän Macarena, som arbetar på ett gymnasium, hur diskussionerna går på jobbet, säger hon att det är många som röstar vänster där men att hon är glad att det demokratiska klimatet tillåter en bra och respektfull diskussion.

På dagen för andra valomgången börjar AirInternational att fyllas av glada tillrop om att det ändå finns hopp för el Frente Amplio. Natten till valet har det varit oroligheter, min kusin Valentina berättar om gäng som påstås tillhöra el Frente Amplio har gått runt och vandaliserat bussar och bilar. “Självklart förstår jag att de egentligen tillhör högerextrema grupper som vill bråka och skapa oroligheter”, fortsätter hon. In i det sista är alla ändå hoppfulla om att el Frente Amplio vinner och att los Blancos kommer att förlora på att alliera sig med högerextrema Cabildo Abierto.

Det är midnatt i Sverige när vallokalerna stängs i Uruguay. Jag ligger och sover men AirInternational vibrerar av aktivitet. Det är historiskt jämnt mellan de två kandidaterna, båda får 49% sägs det först, vissa nyhetskanaler annonserar Lacalle som vinnare. Då det handlar om en skillnad på ca 30 tusen röster beslutar valmyndigheten att inte tillkännage en vinnare direkt. Det får bli först på fredag, fyra dagar senare, när rösterna har räknats igen. Men redan på torsdagen kommer nyheten, Frente Amplios partiordförande, Javier Miranda går ut i ett pressmeddelande och gratulerar Lacalle som vinnare i presidentvalet. Rösträkningen visar samma resultat som på valdagen. 15 år av vänsterstyre går nu mot sitt slut.

Samtidigt är det helt fantastiskt hur el Frente Amplio har lyckats göra en jättemobilisering under de fyra veckorna sedan den första valomgången. Min vän Macarena säger att trots nederlaget är hon glad med den mobilisering som de lyckats genomföra, det gör att det inte känns lika mörkt idag, att det finns hopp och glädje också. 

“Jag känner mig stolt över vår starka demokrati, framför ett så jämnt resultat, ingen tvivlar på valprocessens giltighet, alla går till jobbet som vanligt, med mycket att debattera, men fredligt. Å andra sidan kan jag inte sluta tänka på undantaget, det var några militanter från Cabildo Abierto som agerade våldsamt, på ett liknande sätt som under diktaturen. Det är givet att de inte respekterar demokratin om de röstade på Manini, vi borde inte bli förvånade, men det gör en väldigt rädd.”

Vi fortsätter att diskutera vad som kommer att hända nu, hon säger att även om det har gått 15 år är det samma politiker som satt vid makten under de tidigare högerregeringarna och de kommer att göra allt för att vinna igen. “Vi känner dem. De kommer att ta mer från arbetarna och mindre från företagen. De med få resurser kommer att förlora det lilla de har idag, det är det som gör mig mest ledsen. Jag ser framför mig 5 år av kamp, jag tror inte att det här högersamarbetet kommer att fungera, men för allas bästa hoppas jag att de inte gör för mycket dåligt”, avslutar hon.